Finner att i dagens avisor kan man läsa om de så kallade MC-gängen. De sägs vara kriminella och allmänt stökiga. Och de ha namn som Hells Angels o Bandidos. Vad är det som egentligen hava hänt med de som fara runt på sina knallertar? Annat vore det förr.
Mins att jag i min ungdom också for land och rike runt på en motorcykel av det anrika märket Excelsior Super X. Ett makalöst kraftpaket på hela 45 kubitum med dess V-twin motor som lät som ett åsknedslag varje gång man startade den. Kvinnorna vore mäkta imponerade när man kom på en dylik maskin.
Jag själv och några goda vänner som också vore motorcykel ägare, åkte i vår ungdom runt till de mer kända danspalatsen i riket för att uppvisa vår skicklighet i dansens olika turer. Här dög ju inte att dansa på någon av de enkla folkparkerna naturligtvis. Allmogen får ju hålla på med sitt. Vi gentlemän beblandade ju oss icke med kreti o pleti.
Att fara fram så att hästar föll i sken och med dammet yrande i gruset då vi på riksvägarna i ilfart tog oss från plats till plats var en remarkabel upplevelse. Icke ens länsmannen på sin Qvarna hängde med oss. Måste tillstå att efter ett tag fick vi ett visst rykte om oss som fartens riddare då vi i våra blanka ridstövlar och läderjackor av bästa kvallitet och med störtkrukan fastspänd på huvudet gjorde entré i de större städerna i riket. Kvinnfolket hade av någon anledning fått höra att vi var på väg och de stod extatiskt och vinkade längs vägen som om vi vore filmstjärnor. Ah, det var ljuvliga tider i ens juvenilitet.
Min gode vän och numer Bankiren Sten A Ockrelius, som ingick i vår lilla skara av vad man i dag skulle kalla motorburen ungdom, kom på den briljanta idén att vi som motorcykel åkande grupp skulle skaffa oss ett namn som var både klatschigt och käckt. Då som motvikt mot de namn som oftast förmäldes efter oss då vi for fram. Vi hade blivit kallade bland annat fartdrullar, knarr as, bågfilare, hästmördare och till och med vägmarodörer och vandalfarare. Dessa tillmälen vore inget som vi naturligtvis fäste någon större vikt vid, då vi visste att vi egentligen kunde anses som vägens enda och sanna riddare.
Många vore förslagen om vad vi skulle kalla oss. Greve Julius von Boot-Knekt, kom upp med namnet ”Röda djävlarna”. Men det röstades ned tämligen omgående då det lät alldeles för socialistiskt. För några socialister var vi då sannerligen icke. Men Greven betraktade vi ett tag efteråt med en viss misstänksamhet bara för att han använt ordet röda.
Grosshandlare Persson-lunds son Adolf, som trotts sin blygsamma bakgrund som enkel son till en grosshandlare fick vara med oss, då enbart för hans far alltid hade en mycket välfylld källare av pilsner och spirituosa, kom med namnförslaget ”Heliga däckslitarna av guds nåde”. Detta förslag refuserades också tämligen omgående då vi varken var så heliga eller kunde jämföra oss med guds nåde. Ja utom möjligen som guds gåva till kvinnfolket då vill säga.
Det var filosofie studenten vid Lund och sedermera redaktören vid tidningen ”Fri Tänkaren”, Gustaf af Dilerius med Norskt påbrå, som kom upp med ett synnerligen passande och käckt namn på våran lilla intressegrupp av motorcyklister.
”Skinnknutte Guttene Road Rabbits Bikers”.
Ett synnerligen lämpligt namn med internationell klang över det hela. Min far August Teofil, tyckte när han fick höra talas om namnet att det var synnerligen passande på oss.
”Ni far ju inte runt annat än som övererotiska kaniner på jakt efter kvinnfolk”. Sade han. Den bästa komplimangen min far någonsin gett mig.
Vi var med andra ord fullt jämförbara med dagens motorcykelgäng, då förutom att vi visade stil, klass och elegans i hela vårt uppträdande, ända från våra motorcykelglasögon till de välputsade stövlarna i äkta läder av bästa kvallitet. Vilket icke kan sägas om dagens knuttedrullar.
”Skinnknutte Guttene Road Rabbits Bikers”. För alltid!
Mins att jag i min ungdom också for land och rike runt på en motorcykel av det anrika märket Excelsior Super X. Ett makalöst kraftpaket på hela 45 kubitum med dess V-twin motor som lät som ett åsknedslag varje gång man startade den. Kvinnorna vore mäkta imponerade när man kom på en dylik maskin.
Jag själv och några goda vänner som också vore motorcykel ägare, åkte i vår ungdom runt till de mer kända danspalatsen i riket för att uppvisa vår skicklighet i dansens olika turer. Här dög ju inte att dansa på någon av de enkla folkparkerna naturligtvis. Allmogen får ju hålla på med sitt. Vi gentlemän beblandade ju oss icke med kreti o pleti.
Att fara fram så att hästar föll i sken och med dammet yrande i gruset då vi på riksvägarna i ilfart tog oss från plats till plats var en remarkabel upplevelse. Icke ens länsmannen på sin Qvarna hängde med oss. Måste tillstå att efter ett tag fick vi ett visst rykte om oss som fartens riddare då vi i våra blanka ridstövlar och läderjackor av bästa kvallitet och med störtkrukan fastspänd på huvudet gjorde entré i de större städerna i riket. Kvinnfolket hade av någon anledning fått höra att vi var på väg och de stod extatiskt och vinkade längs vägen som om vi vore filmstjärnor. Ah, det var ljuvliga tider i ens juvenilitet.
Min gode vän och numer Bankiren Sten A Ockrelius, som ingick i vår lilla skara av vad man i dag skulle kalla motorburen ungdom, kom på den briljanta idén att vi som motorcykel åkande grupp skulle skaffa oss ett namn som var både klatschigt och käckt. Då som motvikt mot de namn som oftast förmäldes efter oss då vi for fram. Vi hade blivit kallade bland annat fartdrullar, knarr as, bågfilare, hästmördare och till och med vägmarodörer och vandalfarare. Dessa tillmälen vore inget som vi naturligtvis fäste någon större vikt vid, då vi visste att vi egentligen kunde anses som vägens enda och sanna riddare.
Många vore förslagen om vad vi skulle kalla oss. Greve Julius von Boot-Knekt, kom upp med namnet ”Röda djävlarna”. Men det röstades ned tämligen omgående då det lät alldeles för socialistiskt. För några socialister var vi då sannerligen icke. Men Greven betraktade vi ett tag efteråt med en viss misstänksamhet bara för att han använt ordet röda.
Grosshandlare Persson-lunds son Adolf, som trotts sin blygsamma bakgrund som enkel son till en grosshandlare fick vara med oss, då enbart för hans far alltid hade en mycket välfylld källare av pilsner och spirituosa, kom med namnförslaget ”Heliga däckslitarna av guds nåde”. Detta förslag refuserades också tämligen omgående då vi varken var så heliga eller kunde jämföra oss med guds nåde. Ja utom möjligen som guds gåva till kvinnfolket då vill säga.
Det var filosofie studenten vid Lund och sedermera redaktören vid tidningen ”Fri Tänkaren”, Gustaf af Dilerius med Norskt påbrå, som kom upp med ett synnerligen passande och käckt namn på våran lilla intressegrupp av motorcyklister.
”Skinnknutte Guttene Road Rabbits Bikers”.
Ett synnerligen lämpligt namn med internationell klang över det hela. Min far August Teofil, tyckte när han fick höra talas om namnet att det var synnerligen passande på oss.
”Ni far ju inte runt annat än som övererotiska kaniner på jakt efter kvinnfolk”. Sade han. Den bästa komplimangen min far någonsin gett mig.
Vi var med andra ord fullt jämförbara med dagens motorcykelgäng, då förutom att vi visade stil, klass och elegans i hela vårt uppträdande, ända från våra motorcykelglasögon till de välputsade stövlarna i äkta läder av bästa kvallitet. Vilket icke kan sägas om dagens knuttedrullar.
”Skinnknutte Guttene Road Rabbits Bikers”. För alltid!
Egon Snusmumrik-Flädersnaps
"Vi var med andra ord fullt jämförbara med dagens motorcykelgäng, då förutom att vi visade stil, klass och elegans i hela vårt uppträdande, ända från våra motorcykelglasögon till de välputsade stövlarna i äkta läder av bästa kvallitet. Vilket icke kan sägas om dagens knuttedrullar."
SvaraRaderaJa, vad ska man säga...