Privat vivör Egon Snusmumrik-Flädersnaps.: juli 2010

lördag 31 juli 2010

Kvallitets reklam tack!

Haver absolut icke något emot att de bliva mer TV-reklam i TV. Bara reklamen är utav god klass och visas upp med stil och elegans.

Personligen föredrar jag då reklam som handla om väsentliga saker i livet och riktar sig till oss som vet att uppskatta denna.

Reklam för olika sorters spirituosa såsom Champagne, vin, öl, Whisky vore absolut det ultimata för oss konnässörer på området. Några snuttar här och där om äkta Havanna cigarrer vore ej heller fel.

Olika typer av matreklam är också önskvärt. Men då icke sådan här billigt tjafs som en man med namnet ”Stig” säger sig representera. Kvalitetsreklam skall det vara när det kommer till en sådan väsentlighet som mat. Reklam för gåsleverpastej, Beluga kaviar och rejäla oxfiléer är utan minsta tvekan gångbart.

Sen är det ju också mycket intressant att följa modets utveckling via reklamen. Tänker då naturligtvis främst på stilfulla herrkostymer med accessoarer och kvinnliga klädesplagg.. Men återigen icke någon struntreklam från de billigare varumärkena. Här gälla att endast att de riktigt stora herrmodehusen och dam dito får göra reklam. Allegri, Bikkembergs, Brioni, Dolce & Gabbana, Georgio Armani, o.s.v. är passande i så fall.

Så mina damer och herrar, reklam är ett formidabelt sätt att upplysa oss vivörer och gentlemän om vilka kvallitets varor vi behöva inhandla. Allmogen kan få hålla tillgodo med den simpla reklamen som förekommer i tidningarna och de enkla reklamutskick som komma i postlådan i mängd.

Dags för mig att dra mig tillbaks för att se ett repriserat avsnitt av Tv-serien "En förlorad värld". Bara nu det inte är en massa struntreklam som ideligen bryter denna eminenta serie.

Egon Snusmumrik-Flädersnaps. Reklam Konnässör.

fredag 30 juli 2010

Vaskning är icke en nyhet!

Vaskning är varken en myt eller en ny trend. Det haver förkommit ända sedan början av 1920-talet.

Kommer väl ihåg i min ungdom hur vi brukade ”vaska” olika sorters dyr sprit och därmed icke bara champagne. Nu gick den tidens vaskning icke till på det slösaktiga och simpla sätt som dagens borttappade ungdom göre det på. Vi behövde nämligen icke visa eller bevisa att vi var snuskigt rika. Alla visste ju det ändå.

Nej vi visade betydligt mer klass och stil vid våra vaskningar. Här fick ju absolut inte en droppe gå till spillo. Ty det är som med spilld mjölk, det komma icke åter.

Vår ”vaskning” gick till så att tvenne flaskor med den bästa spriten eller champagnen uppbringades. Den ena drack man ur som vanligt, och hur vi gjorde med den andra tänkte jag de facto låta er läsare gissa sig till. Men jag kan säga er att vi då icke hällde ut de dyrbara dropparna i närmsta simplaste vask. Den som kommer närmast i sin gissning får äran av att omnämnas med sitt eget namn i denna eminenta och enastående blogg. Så skriv och kom med förslag. Så ska jag senare förtälja en synnerligen intressant och roande historia från mina ungdomsår på 1920 0 30-talet om just "Vaskning".

Egon Snusmumrik-Flädersnaps. Vivör och levnads njutare av guds nåde!

Släpp ölet, vinet och spriten fri!

Öl kan aldrig bli för stark sade en god vän och tillika bryggare till mig sedan bryggprocessen skenat en liten aning och slutresultatet blev hela 19,5 volymprocent ypperligt berusande extra stark och god pilsner.

Öl, pilsner, bira, och bärs, eller vad ni än må kalla denna gudarnas dryck till både allmoge och vi mer sofistikerade och belevade damer och gentlemän, är utan tvekan ett elixir både för kropp och själ.

Utbudet av denna maltdryck är både stort och varierat. Det finnes en smak för varje samhällsklass och dess typ av människor.

Och att drycken har producerats i över 7000 år är ju bara ett ypperligt bevis på ett mycket lyckat koncept.

Tänk er bara att en så enkel sammansättning såsom malt, humle, jäst och vanligt vatten kan ge ett sådant remarkabelt resultat.

Men här är det dock slut på det roliga. För dessa alkoholförbudsivrare vill tydligen på alla upptänkliga sätt hindra oss vanliga älskare av denna dryck att få inhandla den var vi vill. Här i Svea rike år 2010 äro vi förhindrade från att handla riktig öl i den enklaste av speceributiker. Det som de där erbjuda är inte annat än att anses som kolorerat vatten och inget annat. Mycket märkligt med tanke på hur denna dryck säljes på kontinenten. Där råda icke några restriktioner på försäljningen. En annan synnerligen allvarlig sak är att man håller på att skatta denna dryck till döds i sin iver att förhindra folk från att dricka den samma.

Så säg mig äro vi icke Européer eller? Vadan detta trams som föregår i vårt vackra land? Att icke tillåta oss att njuta ölens helande och stärkande egenskaper på egen hand. Det är icke något annat en än ren skandal utan dess like. Så går det när ett land hava styrts av socialister för länge. Och även om vi idag hava en annan regering så verka det som om denna också bestod av massa torrlagda nykterister. Tvi vale för politiker! Ty de tycks icke veta vad som är bra för oss vanliga medborgare.

Nej, dags för ett upprop gentemot dessa torrlagda alkoholhatande politiker som hindra oss att njuta av både öl, vin o annan spirituosa på samma villkor som ute i Europa. Man vill helt enkelt inte att vi skola vara Européer med andra ord.

Avskaffa omedelbart detta socialistiska påfund som stadsmonopolet på spritdrycker och låt dessa drycker fylla hyllorna i vilken butik som helst.

Detta är både samhällsekonomiskt och ur dryckessynpunkt det enda rätta. Ty handlarna ute i landet skulle jubla. Deras vinster skulle med omedelbar verkan stiga.

Tänk er att kunna gå in på närmsta bokhandel och kunna inhandla Frödings samlade verk samtidigt med ett sexpack Carlsberg. Eller att hos frisören kunna bli serverad ett glas Whiskey samtidigt som man få sin mustasch trimmad.

Släpp spritdryckerna fria nu, ty de hava alldeles för länge varit belagda ned allehanda restriktioner. Vi vill också vara såsom övriga mogna och ansvarsfulla Européer.

SKÅL MINA VÄNNER!

Egon Snusmurik-Flädersnaps. Obotlig älskare av livets goda.

Skinnknutte Guttene Road Rabbits Bikers!

Finner att i dagens avisor kan man läsa om de så kallade MC-gängen. De sägs vara kriminella och allmänt stökiga. Och de ha namn som Hells Angels o Bandidos. Vad är det som egentligen hava hänt med de som fara runt på sina knallertar? Annat vore det förr.

Mins att jag i min ungdom också for land och rike runt på en motorcykel av det anrika märket Excelsior Super X. Ett makalöst kraftpaket på hela 45 kubitum med dess V-twin motor som lät som ett åsknedslag varje gång man startade den. Kvinnorna vore mäkta imponerade när man kom på en dylik maskin.

Jag själv och några goda vänner som också vore motorcykel ägare, åkte i vår ungdom runt till de mer kända danspalatsen i riket för att uppvisa vår skicklighet i dansens olika turer. Här dög ju inte att dansa på någon av de enkla folkparkerna naturligtvis. Allmogen får ju hålla på med sitt. Vi gentlemän beblandade ju oss icke med kreti o pleti.

Att fara fram så att hästar föll i sken och med dammet yrande i gruset då vi på riksvägarna i ilfart tog oss från plats till plats var en remarkabel upplevelse. Icke ens länsmannen på sin Qvarna hängde med oss. Måste tillstå att efter ett tag fick vi ett visst rykte om oss som fartens riddare då vi i våra blanka ridstövlar och läderjackor av bästa kvallitet och med störtkrukan fastspänd på huvudet gjorde entré i de större städerna i riket. Kvinnfolket hade av någon anledning fått höra att vi var på väg och de stod extatiskt och vinkade längs vägen som om vi vore filmstjärnor. Ah, det var ljuvliga tider i ens juvenilitet.

Min gode vän och numer Bankiren Sten A Ockrelius, som ingick i vår lilla skara av vad man i dag skulle kalla motorburen ungdom, kom på den briljanta idén att vi som motorcykel åkande grupp skulle skaffa oss ett namn som var både klatschigt och käckt. Då som motvikt mot de namn som oftast förmäldes efter oss då vi for fram. Vi hade blivit kallade bland annat fartdrullar, knarr as, bågfilare, hästmördare och till och med vägmarodörer och vandalfarare. Dessa tillmälen vore inget som vi naturligtvis fäste någon större vikt vid, då vi visste att vi egentligen kunde anses som vägens enda och sanna riddare.

Många vore förslagen om vad vi skulle kalla oss. Greve Julius von Boot-Knekt, kom upp med namnet ”Röda djävlarna”. Men det röstades ned tämligen omgående då det lät alldeles för socialistiskt. För några socialister var vi då sannerligen icke. Men Greven betraktade vi ett tag efteråt med en viss misstänksamhet bara för att han använt ordet röda.

Grosshandlare Persson-lunds son Adolf, som trotts sin blygsamma bakgrund som enkel son till en grosshandlare fick vara med oss, då enbart för hans far alltid hade en mycket välfylld källare av pilsner och spirituosa, kom med namnförslaget ”Heliga däckslitarna av guds nåde”. Detta förslag refuserades också tämligen omgående då vi varken var så heliga eller kunde jämföra oss med guds nåde. Ja utom möjligen som guds gåva till kvinnfolket då vill säga.

Det var filosofie studenten vid Lund och sedermera redaktören vid tidningen ”Fri Tänkaren”, Gustaf af Dilerius med Norskt påbrå, som kom upp med ett synnerligen passande och käckt namn på våran lilla intressegrupp av motorcyklister.

”Skinnknutte Guttene Road Rabbits Bikers”.

Ett synnerligen lämpligt namn med internationell klang över det hela. Min far August Teofil, tyckte när han fick höra talas om namnet att det var synnerligen passande på oss.

”Ni far ju inte runt annat än som övererotiska kaniner på jakt efter kvinnfolk”. Sade han. Den bästa komplimangen min far någonsin gett mig.

Vi var med andra ord fullt jämförbara med dagens motorcykelgäng, då förutom att vi visade stil, klass och elegans i hela vårt uppträdande, ända från våra motorcykelglasögon till de välputsade stövlarna i äkta läder av bästa kvallitet. Vilket icke kan sägas om dagens knuttedrullar.

”Skinnknutte Guttene Road Rabbits Bikers”. För alltid!

Egon Snusmumrik-Flädersnaps

torsdag 29 juli 2010

En spoling hava talat! Till vilken nytta?

Nog må man anklaga socialisterna för mycken dumhet, men detta den där unge herr Weimers häva ur sig måste nog gå till det mest stupida någon sagt på månget år.

Att hävda att det äro sossarna som avskaffat all hyfs är ju det samma som att ljuga i kyrkan. Och det göre vi icke. För hyfsens avskaffande är ju mycket tidigare än så. Det försvann i samband med att vi tog oss en fransman som konung i Svea rike.

Vidare hävda denne spoling Weimers att sossarna skulle ha indoktrinerat ungdomen ända sedan 60-talet, där moral, normer och skammen samtidigt avskaffades.

Mina damer och herrar vad vet denne juvenile yngling om moral, normer och skam. Han var ju icke ens född vid denna tid. Dessutom så började detta moraliska förfall redan på 40-talet då de så kallade Swingpjattarna gjorde entré.

Hans tal om att normlöshet leda till smaklöshet faller tämligen omgående då man hans debattartikel läsa i socialisttidningen Aftonbladet.

Hans egen normlöshet torde han härmed ha bevisat genom sin ytterst smaklösa och okunniga artikel. Usch för dessa outbildade religiösa fanatiska 80-talister.

Därför borde denne spoling till unge man omedelbart be alla som är födda på det glada 60-talet om ursäkt. Plus det att han borde be hela socialiströrelsen om ursäkt för det han anklaga dem för. Ty att ge sig på fel grupp är som att inte följa guds första och åttonde budord.

”Du skall inte göra dig någon ”bildstod” eller ”avbild” av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud.”

”Du skall icke vittna falskt mot din nästa.”

Icke nog att "ett" borgerligt ungdomsförbund verka hävfalla sig åt pajaserier och allsköns verbala klavertramp, nu hava de fått en en värre pajas vars förankring i de verkliga livet sakna all verklighet. Vad är den gamla Högern. Det var bättre på Jarl Hjalmarssons tid!

Egon Snusmumrik-Flädersnaps

SvD Ledarblogg

Kvinnor kan visst ratta ett fordon!

Skulle vi män vara rädda bara för att en kvinna framför ett fordon?

Haver aldrig hört maken på sådant tramsigt påstående. Den man som är rädd för en kvinnas sätt att framföra ett fordon torde behöva gå en kurs för att bliva av med denna fobi. Ja just det, ni hörde rätt. För det måste utan tvekan vara en fobi med stort F när en man icke lita på sin kvinnas sätt att hantera och framföra ett fortskaffningsmedel såsom ett fordon.

Jag personligen frukta icke att låta en kvinna framföra en automobil, ty kan de hantera ett helt hushåll, så torde de också kunna svänga både till höger och vänster.

Kan av egen personlig mångårig erfarenhet av kvinnliga bilkörare säga att jag icke frukta dessa kvinnors framfart på våra landsvägar. För exempel, efter en sen kväll på operan eller teatern så låta jag alltid kvinnan köra hem. Ty mitt tillstånd efter en sådan kväll tillåta mig icke att sätta mig själv bakom ratten. Det är dessutom betydligt trevligare att bli väckt av en fager dam efter det man slumrat till i baksätet än att bli väckt av sin chaufför.

Så ni män som icke lita på eder kvinnas kapacitet att framföra ett fordon kanske skulle ta bussen i stället. Eller göra som jag skaffa eder en privatchaufför.

Egon Snusmumrik-Flädersnaps

onsdag 28 juli 2010

Upplös Unionsupplösningen!

Detta ante mig! Norrmännen icke besitta kompetensen att utse fredspristagare. De hava knappt kompetens att utse sitt eget storting. Vad är då felet med detta och varför hava det blivit så?

Svaret är mycket enkelt.

Unionsupplösningen 1905 gav Norrbaggarna en frihet de i dag icke klarar av att hantera. Det var mycket bättre förr när vi, de svenske höll uppsikt på vad dessa utmarks människor sysslade med.

Unionen mellan Sverige och Norge som skaptes vid freden i Kiel 1814, skulle aldrig hava upplösts. Ty nu är det återigen bevisat att norrbaggarna icke ens klarar av den enklaste av tingestar, att utse fredspristagare.

Vad än värre är att dessa norrbaggar hava åstadkommit än större skada på flere räjonger än så. Hade icke unionsupplösningen blivit verklighet så hade idrottsstjärnor såsom Martin Peder Vangli, Thomas Alsgaard, och Vegard Ulvang icke varit norska stjärnor utan svenska. Hade känts mycket mer nöjsamt att ropa ”Segern är vår” än det språkligt felaktiga ”Sejern er vår”.

Så unionsupplösningen är bara av ondo. Likaså den norska Nobelkommittén. Vad för bot skall vi komma upp med för att få rättning i leden igen och åter få tillbaks de idrottsstjärnor som egentligen tillhöra det svenska riket?

Lösningen är enligt mig tämligen simpel. Upplös unionsupplösningen! Skulle icke norrbaggarna godkänna detta, så finnes det enbart ett sätt att råda bot på detta.

En fullskalig militär invasion av Norge är det enda rätta för att tvinga dem till fullständig underkastelse så att de rätta personerna få fredspriset och att vi få tillbaks de idrottsstjärnor som rättmätigt tillhöra konungariket Sverige.

SEGERN ÄR VÅR!

Egon Snusmurik-Flädersnaps

tisdag 27 juli 2010

Kvotering är bara av godo.

Att kvinnan är lika kompetent som mannen på vissa områden är det ju icke någon tvekan om. Det här med att kvotera in kvinnan på olika arbetsplatser är i sig icke någon nyhet. Så varför behöva en lag om kvotering? Kvoterat, det hava jag gjort i månget år här på Snusidal gods. Hela min kökspersonal är numer kvinnor. Inkvoterade av mig själv för deras höga kompetens i de köksliga regionerna. Dessutom är alla mina husor också kvinnor. Då valda för sin alldeles utomordentliga kompetens att städa, tvätta och bädda sängar.

Så självklart äro alla dessa mina inkvoterade kvinnor jämställda med oss män. Jag kan gott tillstå att i vissa fall borde en kvotering komma till stånd där det verka svårt för en kvinna att få plats. Då för att få in fler kvinnfolk i för exempel transport branschen. Då såsom lastbilschaufförer. Det finns nämligen inget så näpet och sött som att se en liten kvinna framföra dessa vägens vidunder. Synnerligen imponerande. Speciellt sen de också ha anammat männens klädkoder och sätt att vara i branschen. Rutig skjorta med arbetsbyxa och en stor prilla med Generalsnus under läppen. Så enastående charmant. Dessa kvinnor verka inte ha några problem att jämställa sig med sina manliga kollegor.

Ett bra exempel på det här med kvotering är som min gode vän och rådgivare Bankiren Sten A Ockrelius vid Vulture and Leech Capital Invest har gjort. Han har gått så långt i sin kvotering och strävan i jämställdhet att han enbart numer omger sig med kvinnor på sitt kontor. Han hävdar att det är det bästa han gjort på många år. För de är billigare än sina manliga kollegor och att de rör sig på ett betydligt trevligare sätt.

Så han den där förre arbetsmarknadsministern Littorin kanske icke hade så fel när han föreslog en lag om könens kvotering. Men nu så kvoterade han tydligen ut sig helt på egen hand innan det hann bliva en ny lag så att säga. Och då i jämställdhetens namn med en kvinna. Synnerligen sympatisk karl med andra ord.

Kvinnor äro en ögonfröjd, så kvotera fram fler kvinnor, så att vi män ha något att se, oavsett vilken arbetsplats det än månde vara på.

måndag 26 juli 2010

Lovvärdigt initiativ vid min ära!

Nationella orgasmnatten?

Har man hört på maken? Icke tidigare haver jag hört att man har en Nationell orgasmnatt. Vad är detta för ett påfund? Hade helt för mig att detta var något helt internationellt och icke enbart skedde på landsbasis. Måste dock tillstå att initiativet är synnerligen vällovligt.

Men varför hava detta icke skett tidigare? Sedan hedenhös tid hava det ju bedrivits så kallad älskog utomhus. Då även innan det ens fanns älg i vissa områden. Så på ett vis kan man säga att detta icke är en nyhet.

Men det är också rätt vad som sägs i socialisttidningen Aftonbladet att kombinationen svensk sommar och sex och kärlek är oslagbara.

Minns en gång i min ungdom en synnerligen attraktiv lite skådespelerska vid namn Beatrice-Gudrun, som tidigt i sin karriär varit ormmänniska på ett tivoli. Ehuru det nu var så träffade jag denna fabulösa kvinna en underbart ljuvlig sommarkväll vid en tillställning vid Kungliga segelsällskapets årliga regatta i Strömstad år 1938. Hur det nu vore så föll vi varandra i smaken som en blandning av mjölk i ett kaffe av bästa kvallitet. Och lustarna lät inte vänta på sig. Hur det nu var så gällde det att på momangen finna en lämplig platts där vi kunde hänge oss åt varandra.

Så goda råd voro dyra. Min gode vän och rådgivare Bankir Sten A Ockrelius vid Vulture and Leach Capital Invest ägde en stor segelyacht som lämpligt nog låg förtöjd alldeles i närheten. Och eftersom jag visste att den gode Bankiren ej skulle använda sin segelyacht på ett antal dagar så var det fritt fram att nyttja denna segelyacht. Mademoiselle Beatrice-Gudrun och jag sökte oss längst fram i förpikens lilla men ack så intima utrymme. Där bedrev vi en älskog som är att likna vid de apokalyptiska höjdernas nirvana. En himmelsk och hänförande upplevelse som endast kan jämföras med en synnerligen god årgångs Whisky. Hennes underbara vighet som före detta ormkvinna kom här väl till sin rätt. Och hela natten vi älska som det vore den sista natten i jordelivet för oss bägge. En ljuvlig upplevelse med andra ord.

Tänker att en svensk varm och het sommarkväll i Strömstad få älska en hel natt i en lätt gungande segelbåt som rytmiskt gungar i takt med övningarna för att morgonen därpå vakna upp i Skagen? Det kallar jag att hänge sig helt och fullt ut i älskogsleken.

Nu var det dock inte så att det var kärlekens kraft som flyttat oss till Skagen. Utan i stället min gode vän Bankiren som i sin Cognac dimma mitt i natten beslutat sig för att segla till Skagen i Danmark för att inhandla öl.
Så hänge er ni åt nattens lekar mina med vivörer och tänk på att ni kanske må börja eder amorösa upplevelse i Karlskoga, men avsluta den i Örkelljunga.

Egon Snusmumrik-Flädersnaps. Vivör utan dess like!

Jag är alltid bekväm i mina badkläder!

Måste säga att en artikel i socialist tidningen Aftonbladet i dag var tämligen intressant. Det handlade om bikinis. Tycks vara så att en del kvinnfolk icke är komfortabla i bikini. Och därvidlag icke våga sig ned till stranden för att bada. Synd och skam, säga jag då. Det verka som om de icke är nöjda med sina tillgångar. Men är det icke så att man må förvalta sina tillgångar väl oavsett storlek?

Personligen måste tillstå att en kvinna i en bikini alltid ser bra ut. Oavsett storleken på tillgångar och huru dessa är formade. Och såsom mångårig expert på området i min egenskap av vivör och livsnjutare kan jag bara säga till eder kvinnor att icke behöva ni skämmas över edra kroppar. För det gör icke jag för min blygsamt rejält muskulösa lekamen. För när jag gå och bada använda jag mig av ett klassiskt badkläde som på bästa sätt framhäver min manlighet. Och så bör naturligtvis även kvinnan göra. Så varför icke återgå till ett mer klassiskt snitt av badkläde.

Må tillägga att jag i normala fall icke läsa socialisttidningen Aftonbladet. Men av en slump så fick jag syn på artikeln när min hushållerska Rakel satt och läste denna.

AB

Egon Snusmumrik-Fädersnaps.

söndag 25 juli 2010

Full kapitalism naturligtvis!

Vilken kapitalism skall vi ha!?

Det var den mest stupida frågan jag hört sen någon ifrågasatte om vi skall ha kapitalism över huvud taget.

Full kapitalism skall vi naturligtvis ha. Icke något annat. Inget socialistiskt kollektiv fjanteri här icke. Vad pöbeln, förlåt, allmogen behöva är kapitalstarka personer som med hjälp av sina stora förmögenheter och stora skattelättnader på dessa hårt intjänade pengar blir ännu rikare.

På så sätt gynnas allmogen då vi på ett vist och sansat sätt investerar dessa i lyxkonsumtions varor som företrädesvis då tillverkats för en synnerligen billig penning i tredje land.

Det är vi. Det samhällsbärande skiktet som enbart kan se till att full kapitalism råda. Ju mer penningar vi generera till eget välbefinnande desto större är chansen att ett visst spill når allmogen och gynnar Svea rikas ekonomi i längden.

Då en riklig konsumtion av oss med stort kapital per automatik gynnar tillväxten, så är det av yttersta vikt att herr Finansminister Borg tillser att vi i större utsträckning gynnas via ännu större skattelättnader.

Så frågan om vilken sorts kapitalism vi skall ha blir härmed tämligen ointressant min käre chefsredaktör. Ty enbart de som har skall mer ha .

Bankir Sten A Ockrelius vid Vulture and Leach Capital Invest

SvD

Inga piller här! Gåslever skall det vara!

Kvinnor! Inte skall ni behöva inta en massa piller för att bli vackra. En sund diet är allt vad som behövs. Bestående av rökt Lax, gåsleverpastej, oxfilé, Rysk kaviar, grodlår i vitlök, ostron, chokladpraliner, efterrätter med rikligt med vispad grädde, hummer i mängder, och ett överflöd av champagne och viner är allt som behövs för att en kvinna skall må bra. Det här är vad jag anser vara en synnerligen välbalanserad och för kroppen främjande diet. Då framförallt för att behålla de naturliga och charmanta formerna en kvinnlig kropp bestå utav.

Sen jag icke begripa meningen med så kallad måltidsersättning? Det finnes väl icke något som kan ersätta ett mål mat än just ett annat mål mat. Eller rör det sig om att man erhåller någon form av kostnads ersättning för att man äter? Låter synnerligen absurt.

Sen så förstå jag icke varför den synnerligen vackra fröken Perrelli behöva använda sådana kosttillskotts piller. Hon är ju utomordentlig magnifik i sin kroppskonstitution för närvarande.

Jag måste också helt och tillfullo instämma när professor Rössner säger att det är att kasta pengarna i vasken. Bättre då att lägga pengarna på en redig bit fet gåsleverpastej än en burk med färgade piller.

Egon Snusmumrik-Flädersnaps. Licensierad och legitimerad vivör.

Konsten att vinna en kvinnas hjärta. Del 3. Dansen.

En gentleman och vivör som mig själv, måste naturligtvis behärska det här med dans till ett absolut maximum. Det går icke att bjuda upp en ung dam och icke behärska grunderna i ens de enklaste former av slowfox.

Sen måste man ha rytmen i blodet för att överhuvudtaget kunna röra sig på ett kordinerat och vällustigt sätt över dansgolvet likt Fred Astaire. Att sen den motpart man dansa med inte alltid ha rytmen i blodet har jag då sannerligen fått erfara.

Kommer ihåg en händelse som utspelade sig på den Japanska ambassaden i Berlin 1935 då det hölls en bankett till den Japanske kejsarens ära. Jag var inbjuden i egenskap av att jag vid tillfället var anställd som tolk hos den Svenska ambassaden och därvidlag talade ett flertal språk flytande, däribland Japanska. Att mitt rykte som en mycket dansant herre gjorde nog också sitt till. Nåväl, efter dinén på den Japanska ambassaden skulle dansen gå av stapeln, och orkestern som spelade var synnerligen duktiga, man behärskade allt från foxtrott till wienervals. Efter att ha dansat med ett antal synnerligen vackra och mycket dansanta unga damer, ogifta som gifta, så kom den Japanske ambassadören fram till mig i egen hög person och undrade om inte jag, Egon Snusmumrik-Flädersnaps kunde göra honom en tjänst.

” すみません私の良き氏スナフキン-エルダーベリーシュナップスが、私の娘はとてもあなたと踊るのが大好きだ。” sade han. Vem kan tacka nej att till få dansa med en dotter till en ambassadör. Icke jag i vart fall. Ambassadören sade vidare: ” 彼女はあそこ硝子の着物です。” Inget annat än att leta upp den Japanske ambassadörens dotter som enligt hans beskrivning var iklädd en vitrosa kimono. Nu måste jag tillstå att jag finner asiatiskor synnerligen attraktiva. Så jag såg storligen fram emot att få föra henne i dansens extatiska virvlar. Men hur jag än tittade och sökte tycktes det inte finnas någon ung japansk dam iförd en vitrosa kimono. Inte ens en rosavit dito. Tillslut lyckades jag dock upptäcka den unga damen bakom ett sällskap av högresta tyska officerare som stod där och parlerade. Det var då som jag fick vissa tvivel på att det skulle gå bra att dansa med henne. Ty hon var synnerligen kort i kimonon. Lika kortväxt som hon var, lika bred var hon också. En sumobrottare i miniatyr således. Nåväl, såsom den gentleman man är och inte för att skämma ut vare sig den unga damen eller hennes far, den japanske ambassadören, så tog jag mod till mig och bjöd upp till dans.

Nu kom den andra betänkligheten från min sida. När vi äntrade dansgolvet likt Goliat och David insåg jag att kroppslängden och den enorma skillnad mellan oss bägge skulle utgöra ett stort dilemma. Ty jag är ju en rätt så reslig herre med över 1.90 i längd, medans den unga japanska damen enbart kunde vara högst 1.50 i längd. En skillnad på över hela fyrtio centimeter. Vilket i sin tur betydde att jag hade den unga damens näsa i min naveltrakt. Inte nog med det, orkestern hade just avslutat en wienervals och drog nu på med en Lindy hopp. Ja jag är tvungen att bifoga en liten filmsnutt för att ni ska förstå de abnorma problem som låg framför mina fötter. Eller snarare hängde i naveltrakten.

Lindy hopp är jag en hejare på I vanliga fall, men haver ni någon gång i ert liv försökt bolla med en cementsäck på över 150 kilo så måste ni nu vara medvetna om de predikamenter jag stod inför. Då jag frågade den unga japanska damen om hon kände till Lindy hop svarade hon till min förvåning ja. Frågan var bara om hon kunde utföra denna dans. För i sin tätt åtsittande ankellånga kimono, som inte gav mycket rörelseutrymme för några yvigare benrörelser, så förföll mig detta vara rent omöjligt.

Nåväl jag började så försiktigt att jazza runt lite och lät henne följa med i dansen. Hon stod där och flyttade sina fötter högst ett par centimeter i taget, vilket gjorde att det såg ut som om jag dansade med en fastfrusen Buddhastaty.

De övriga sällskapet runt dansgolvet tittade intresserat på. Och de tyske officerarna stod och hånflinade åt mina försök att få fart på den unga damen. Såsom den gentleman jag är, så beslöt jag mig att det var dags för krafttag, och genom att jag besitter en enorm fysisk styrka i kombination med en okuvlig vilja, så tänkte jag att det var dags för att visa mina kvaliteter som dansare. Jag hade tänkt mig att med ett lätt lyft av damen vidarebefordra henne över min ena axel och avlämna henne upprättstående på andra sidan. Naturligtvis utan att någon gång under hela förloppet släppa mitt grepp om henne.

Om det nu var så att jag underskattade min styrka, eller om det berodde på yttre omständigheter vet jag ej, men lyftet blev lite för högt, vilket gjorde att jag tappade greppet någonstans då den unga japanska damen befann sig i vågrätt läge långt högre än där jag väntat mig. Hon for genom luften som en 150 kilos bomb, landade på dansgolvet med ett stort dån och rullade vidare likt ett överdimensionerat bowlingklot rakt mot de tyske officerarna som inte han att sätta sig i säkerhet.

Ingen av de tyske officerarna var nu stående utan låg utslagna likt bowlingkäglor. Strike med andra ord. De enda som nu stod och hånflinade var den Brittiske ambassadören och hans sällskap. I det tumult som följde avlägsnade jag mig mycket diskret från den Japanska ambassaden. Vilken jag senare aldrig mer fick sätta min fot på. Då på order av den Svenske utrikesministern.

Fick på omvägar höra att det ändock gått relativt bra med den Japanske ambassadörens dotter. Hon fann tydligen kärleken i en av de utslagna tyska officerarna.

Som ni ser så krävs det två för att dansa en tango som man säger. Även en Lindy hop också.

Låt oss efter denna parentes återgå till det här med vad som krävs av en gentleman för att han skall anses som en god dansare.

Det räcker icke att behärska de vanligaste stilarterna inom dansen såsom slowfox, vals eller tango. Man må också kunna de mer ovanliga danserna såsom Charleston, Quickstep, eller Balboa. Även de vanligt förekommande folkdanserna bör man behärska såsom Schottis, Snoa, hambo, Polska, Polka och Mazurka. För man vet ju aldrig när man behöva dansa med allmogen.

En viktig sak att betänka när man skall bjuda upp en dam till dans, är hur man ber om dansen. Det går icke under några som helst omständigheter att bara fråga: ”Ska vi dansa?” Det är alldeles för simpelt och låter dessutom som om man egentligen inte visar damen något större intresse, utan bara är ute efter att få nöjesdansa.

En bra fras att inleda sin intention till dans är att använda sig av ett betydligt mer sofistikerat språk.

”Vill min unga dam följa med mig ut i den vilda dansens apokalyptiska värld”.

Eller min absoluta favorit, till vilket ingen dam än tackat nej till.

”Ser att ni min sköna stå sysslolös, låt mig bjuda er, att på dansgolvet gå lös, tills ni blir medvetslös”. Den är ofelbar som en dansinbjudan.

Sen är det också av yttersta vikt att föra sig som en gentleman på själva dansgolvet. Tänk på att inte föra ned eder högerhand mot de aktre regionerna på eder danspartner det första ni gör. Ni måste visa lite hyfs och fason mina herrar annars når ni icke några framgångar. Vänta åtminstone tills ni dansar den tredje eller fjärde dansen. Då för tidigt nedförande av högerhanden kan få till följd att hennes vänsterhand hittar er högra kind.

Efter avslutad dans är det likadant som vid dansens begynnelse att iaktta största artighet när man tackar för densamma. För det är då man kan sondera terrängen för att se om man kan nå framgångar inom andra områden. En bra fras att tacka för dansen är följande:

”Ber att få tacka, säg mig nu min vackra, vill ni med mig, i säng schackra”.

Men jag har som sig bör en ofelbar fras på efterspelet till dansen också.

”Tack du min sköna, du är som en tusensköna, ung och vacker som en skröna, vill du mig nu avköna”.

Nu återstår bara en liten men ack så viktig detalj i det här med att vinna en kvinnas hjärta.

Skorna! Att dansa i ett par skor som inte är fotriktiga kan i slutänden inte bara bli en pina utan också sluta i ren katastrof. En gentleman bör ha minst två slags dansskor att välja på. Vad viktigt att tänka på här är sulan, klacken och vikten. En sko med en för låg klackhöjd kan få till följd att ni efter en eldig Argentinsk tango kan känna er en smula låghalt. Emedan däremot en för hög klack kan få er att temporärt gå med en lätt krum rygg efter förrättat värv.

Vikten på skon är av största vikt, då vid för exempel en slowfox som dansas med långa glidande böljande steg vid bärandet av för lätta skor kan få er att glida ifrån er partner. Lätta skor bör användas vid danser i snabbt tempo där ni önskar att visa eder t rasande skickliga fotarbete. Och där går inte för tunga skor att ha. För ni vill väl inte se ut som dykare i blyskor.

Sulans beskaffenhet borgar för om ni blir kvar på dansgolvet eller inte. Bra grepp är alltså av vikt. Ett par för hala skor kan göra att ni oväntat avslutar dansen i orkesterdiket. Det vill då säga om det finns något orkesterdike på det etablissemang ni dansar på. Annars kan ni halka iväg var som helst. Bra fäste under sulorna är alltså därför bra att ha. Och skulle ni misslyckas med detta och enbart halka runt som Bambi på hal is är det nog dags att ni avslutar eder karriär inom området och går över till det ni verka behärska bättre. Isdans.

Hoppas nu mina herrar att dessa små råd och exempel inom den ädla konsten dans kan hjälpa eder att finna lyckan hos kvinnorna. Och att ni kommer att flyta fram i dansens extatiska rotationer likt Fred Astaire med en synnerligen underskön Ginger Rogers i er famn.

Egon Snusmumrik-Flädersnaps.

lördag 24 juli 2010

Det finnes icke några fula feminister!

Jag då icke begripa denna krassa syn på feministerna. Ty det är så att det finnes icke några fula feminister, eller kvinnor för den delen heller.

Såsom en levnadsglad vivör vid god vigör, med mångårig erfarenhet av det täcka könet kan jag med säkerhet säga att feminister, det är det vackraste som skapats till detta jordeliv. För det är så att skönheten kommer inifrån, icke tvärt om. Utseendet har absolut ingen betydelse för om en kvinna är feminist eller inte. Alla har de goda kvaliteter på sitt sätt. En sann feminist vet att uppskatta och vörda sina inre kvaliteter, icke de yttre. Så för mig får en feminist eller kvinna se ut som de vilja. Så min röst i det kommande valet kommer att hamna hos Feministisk initiativ. Och det för att jag vördar dess mark de gå på och vet att uppskatta dessa ljuvliga små varelser till kvinnor.

Egon Snusmumrik-Flädersnaps. Licensierad vivör.

Skärpning mina herrar!

Vadan detta tjafs om en stenålders dildo eller fallos symbol de tala om. Detta är väl ingen sensation. En symbol för att hedra mannens stånd är ju ingen nyhet. Kvinnan hava i alla tider hyllat mannens allra största tillgång, då förutom hans intellekt vill säga. Att kvinnor hava så stort intresse för denna tingest är ju bara en del i den mänskliga evolutionen och traditionen. För vad annars skulle de ha för nöje av oss gentlemän.

Men i ärlighetens namn måste sägas att denna dildo eller symbol för manlighet icke kan ses som den äkta varan. Utan enbart som ett substitut vid mannens frånvaro. Vilket leder till frågan varför kvinnor behöva använda dylik tingest. Den kvinna som är nöd och tvungen att använda en sådan för att stilla sina lustar är en försmådd kvinna.

Personligen måste jag tillstå att jag icke haver brustit i detta ansvar gentemot det andra könet. Ingen av de kvinnor jag känna hava någonsin behövt ta till en surrogat tingest. Det haver jag sett till genom min mångåriga erfarenhet på området i konsten att göra en kvinna 100 % nöjd.

Så mina herrar det vill till rättning och skärpning i leden. Ni hava brustit i edert ansvar att tillfredsställa de kvinnliga lustarna. Ingen kvinna skall behöva vara utan den äkta varan. Så det så!

Egon Snusmumrik-Flädersnaps. Legitimerad Vivör.

fredag 23 juli 2010

Bara fem gånger om dagen?

En sådan ung och viril gentleman såsom herr Beckham borde inte bara klara det fem gånger, utan det dubbla. Felet är sexschemats.

För där har vi förklaringen till varför han icke klara av mer än högst fem parningsakter per dag. Att vara slav under ett så kallat ”sexschema” måste vara ett rent fördärv. Då han icke själv kan bestämma ”takten” i sitt sexuella umgänge med det motsatta könet. Stackars människa. Och skulle han av andra skäl än ett schema icke orka mer, så finnes ju det moderna preparat som mannen kan nyttja för att stärka sig med.

Om hans hustru nu har så nymfomaniska tendenser att hon måste schemalägga de sexuella aktiviteterna så borde hon ju kunna klämma in ytterligare en karl i schemat. Det finnes ju dock redan i dag något som kallas sexskift ute i arbetslivet. För något annat finnes icke att göra. Undertecknad visar sitt intresse om så skulle vara fallet. För som vivör och allmänt erkänd som en riktigt ypperlig gentleman och kvinnokarl, så vet jag av egen erfarenhet hur det skall gå till.

Egon Snusmumrik-Flädersnaps. Legitimerad vivör.

Kor är väl lika var de än stå?

Haver det någon betydelse om kon och dess mjölk är Tysk, Svensk, Turkisk eller Grekisk? Kor ser väl likadana i vilket lands ladugård de än stå. Likaså göre också människor, var de än stå. Fän är väl fän oavsett nationstillhörighet. Förbluffande att det kivas om dessa oväsentliga saker som utseendet på en simpel Yoghurtförpacknings utsida.

Att sen betala denne man som på utsidan pryda yoghurten med hele två miljoner kronor är icke klokt. Går jag till fotografen får ju jag betala för att få mitt fagar ansikte avbildat på ett kort. Nä, mannen på bilden skall vara glad att han fick hamna gratis på yoghurtburkarna. Icke ett öre han behövde betala för detta. En del av människosläktet är då rent för otacksamma.

Jag hade personligen blivit smickrad om jag fått stoltsera med min egen fysionomi på något. Helst då på någon Whiskytillverkares buteljs utsida naturligtvis. Man nedlåter ju sig inte till vilken simpel förpackning som helst.

Rakel Karlsson (72) på gång igen!

Jaha! Nu så har även min hushållerska, Rakel Karlsson (72), funnit vägen i den moderna verkligheten. Nu har hon beslutat sig för att, ”Börje Blogge”, som hon säger. Hon tänker sig ge goda råd och tips om hur hushållet skötes. Företrädesvis på 1920 o 1930-talet då. För det är den verklighet hon fortfarande lever i.

Vi får väl se hur det blir med det? Men kanske det han hålla henne ifrån att tulla i mitt barskåp, och låta mig slippa att ha mina ciggar inlåsta.

Nåja! Jag får väl ge den gamla trotjänarinnan lite frihet efter över 55 års tjänst i familjen. Det är ju trots allt hon som håller hushållet i ordning. Och hennes gamla recept på huskurer är icke något att förakta. Ty när huvudvärkspulvren är slut så blandar hon eget sådant. Och det är jag evigt tacksam för. Särskilt efter en mer livad herrmiddag där både champagne och diverse spirituosa flödat tämligen obehindrat. Min gode vän Bankiren Sten A Ockrelius, kallar Rakel för Spes, hoppets gudinna, efter att Bacchus varit på besök hos honom.

torsdag 22 juli 2010

Hög på musik? Det är väl inget nytt.

Personligen är jag icke rädd att bli hög på lite god musik. Uvertyren 1812 av Peter Tjajkovskij kan vem som helst bli hög på. Speciellt när kanonen dundra till. Om jag har full volym på min Victor trattgrammofon så kan jag tala om att till och med min hushållerska Rakel (72)hoppar högt när kanonen dundra till. Och det även när hon befinner sig ute i köksregionerna.

Men vad jag icke förstå är att dessa ungdomar måste ha en tröja över ansiktet. Vad skall det vara bra för?

Vid god musik skall man ha alla sinnen öppna för att kunna tillgodogöra sig intrycken. Och jag kan icke förstå varför man kalla musik för en drog? All klassisk musik är ju en drog. Utan god och välkomponerade musikstycken är ju risken stor att man erhåller abstinens besvär om man inte får lyssna på den.

Så skäll icke på ungdomen, de vet nog vad de göra. Om de unge vill bli höga på musikaliska upplevelser så låt dem få fortsätta med att sitta hemma och lyssna på god musik. Då håller de ju sig inne och springer inte ute och använder droger eller begår massa andra brott.

Egon Snusmumrik-Flädersnaps.

Detta är en skandal!

Bara på tredje plats? En enorm skandal utan dess proportioner!

Vår Svenska Kronprinsessa bör utom all tvivel toppa listan såsom den hetaste i världen bland de kunglige. Kronprinsessan har både stil, klass och är utomordentligt betagande vacker. En sådan kvinna som är helt i min smak. En riktig prinsessa med andra ord.

Att kronprinsessan enbart hamna på tredje plats efter de Brittiske prinsarna är naturligtvis oerhört beklagligt och missvisande, om inte rent ut sagt rent förolämpande, då man alltid sätta damer först.

Om nu de Brittiske prinsarna visade lite mod och typisk brittisk så kallad ”Fighting spirit”, så skulle de omedelbart abdikera bara för att visa att de äro gentlemän av rang. För vi kan aldrig tillåta oss att bara sätta kvinnan på tredje plats. Nej icke ens på andra plats. På första plats man alltid sätta kvinnan. Och en Kronprinsessa är alltid först oavsett om andra kvinnor skulle vara med på en hetlista.

Så min uppmaning till de både Brittiske kronprinsarna, William o Harry, är att omedelbart be vår kronprinsessa om ursäkt och därefter omedelbart abdikera för att lämna plats åt världens ”hottaste” kvinna enligt min mening. Hennes Majestät Kronprinsessan Victoria Ingrid Alice Désirée av huset Bernadotte tillika Hertiginna av Västergötland.

Eder trogne och allra lydigaste undersåte

Hertigen av Snusidal Egon Snusmumrik-Flädersnaps

Klädkoder från förr. Lika viktigt då som nu!

”Kläderna gör mannen!” Så sade den romerske retorikern Marcus Fabius Quintilianus.
Och så rätt han hade. En gentleman idag vet att uppbära vilket klädesplagg de än månde vara med stil, klass och elegans.

Redan stenåldersmannen visste det här med mode och klädkoder. Han brukade i första hand Jaktkläder, som i sitt snitt var tämligen snyggt och för ändamålet praktiskt. Dåtidens jaktkläde bestod av ett stycke skin i bästa kvalitet då företrädesvis i älgskinn eller hjortskinn. Skärningen var av klassiskt snitt med knälångt häng och sömmen vore hopfogad av fiskben, då företrädesvis från den nu mer utdöda fisken Modestus Armanius. Så kallas öppen ärm var det vanligaste då, detta var mer praktiskt vid jakten. Skinnet vore vänt utåt med behåringen synlig, då detta visade på viss status hos bäraren och i främsta hand som kamouflage syfte vid jakten. Så det här med kamouflage är ingen nyhet alltså. I regel bars också ett bälte i tvinnat älgkalvsskinn där jägaren stilfullt kunde stoppa ned sin stendolk och jaktpåk. Som skodon brukades skinn av vildfår där behåringen var vänd inåt för de isolera egenskapernas skull. Som accessoar till denna jaktklädsel kunde stenåldersmannen utan att skämmas bära en chic liten axelremsväska i företrädesvis kaninskinn då med behåringen vänd inåt, och där axelremmen bestod av hopslaget tvinnat skinn från diverse djur. I väskan förvarades i regel reservdolk och jaktlunch. Huvudbonaden eller den så kallade jakthatten kunde vara av varierande art men som regel användes skinn från bäver eller skunk. Beroende på i vilken världsdel man befann sig i. Man kan säga att huvudbonaden i sitt snitt inte var helt olik vad vi i dag kalla ryssmössa. Någon utsmyckning förövrigt på huvudbonaden förekom icke. Att hänga svansen i huvudbonaden är en något senare modenyck.

När stenåldersmannen efter väl förrättat värv kom hem till bostaden (Grottan) vid kvällstid, var det dags att byta om till kvällsskinn, dåtidens smoking. Detta klädesplagg som var utformat i ett enda stycke brukade i regel hos de mer nobla och välbärgade stenåldersmännen vara importerat. Då främst från dåtidens stora herrmodegrottor på kontinenten såsom, Ben Stenius, Flintos, eller Grottoni. Skinnen var då av yppersta haute couture, och främst användes kvalitetsskinn från djur som leopard, sabeltandad tiger, ullhårig mammut eller det mer sällsynta kaplejonet. Skärningen på dess kvällsskinn var högre och slutade halvägs upp på låren. Bröstkärningen var djup, ungefär som vissa av dagens damer föredrar att ha det för att framhäva sina attribut. Stenåldersmannen däremot för att visa sin håriga bröstkorg. Öppna ärmar även här. Bälte användes sällan då klädseln ju var av mer ledig art för att snabbt kunnas tas av för vissa specifika ärenden. Skokläde var naturligtvis också importvara och materialet var oftast skinn från jättehjort då kvaliteten på detta var av yppersta klass. Den enda accessoarerna som användes var ett skinnband runt halsen, då naturligtvis matchande kvällsskinnet. Skinnbandet vore hopsatt med ett lårben från företrädesvis vildhare, och det skulle sitta väl synligt framtill. En föregångare till dagens fluga med andra ord.

Så mina herrar kan se att det här med klädkoder är av yttersta vikt och har så varit sedan hedenhös.

Jag säger som den skotske historikern och författaren Thomas Carlyle gjorde:

”Dräktens snitt antyder bärarens intellekt och begåvning, färgens hans känsla och hjärtelag”.

Med vänliga hälsningar

Emeritus Yves Saint Larsson. Skräddare och modespeleolog.

onsdag 21 juli 2010

Varför låne alle desse penninger?

”Låna aldrig ut pengar till politiker! Du får aldrig igen dem”.

Så säger min husbonde Hertigen Egon Snusmumrik- Flädersnaps gode vän och personlige rådgivare Bankiren Sten A Ockrelius vid Vulture and Leach Capital Invest. Och så rätt han hade.

Märkligt beteende dette bland de folkvalde. De som skola vara gott exempel för det Svenske folket, missköta sin ekonomi så till den milda graden att fogden jaga dem. Hela 251 kvinnor och män äro sökta av fogden bland våra riksdagsledamöter.

Och det äro Kommunisterna och Liberalerna som äro de värste. Det var det jag ante. Ytterlighetspartiernas representanter äro inget att lite på.

Men uppenbarligen har vi en lat kronofogde som icke klare av att på ett bra sätt drive in desse skulder. Det vore ju så väldigt enkelt att bare söka upp dem på deres arbetsplats i riksdagshuset och genast avkräve dem på sina skulder. Kan de icke betale så skulle straffet vara tjäre och fjädrar, varefter de fick ränne gatlopp från riksdagshuset till kunglige slottet och be vår statschef Konungen om ursäkt för sitt beteende.

Hoppas de visa på televisionsapparaten när de få springe gatelopp. Vore kul och se vem som är fortast framme. Icke att det blive han kommunisten Olly i vartfall. Han ta nog vänster vid slottskajen och försöke smite undan. O tider o seder. Jag tro jag röste i höst på Mona. Men säg inget till husbonden. Han tycke inte om socialister och annat kreti pleti som han bruke säge.

Den gode herrn e icke hemme. Kanske jag skulle titte i barskåpet hans å se om de behövde städes. Så att säge.

Varme kramer från hushållersken Rakel (72).

Zlatan!? Vem äro det?

Detta förbenade sammelsurium om denne Zlatan. Vem äro karl egentligen? Om jag förstått att läsa medierna rätt så skall han vara någon slags bollsparkande stjärna i Spanien i något som kallas fotboll. Varenda tidning äro fylld av artiklar om denne karl. Vad har han gjort som skulle vara så bra? Icke vet jag. Vet bara att fotboll är en så kallad sport där en rund tingest användes för att rulla runt på en gräsmatta. Och då företrädesvis med fötterna. Och det spelas företrädesvis av arbetarklassen. Icke undra på att det äro en sport jag knappt hört talas om. Förbenade socialist lek och inget annat. Definitivt ingen idrott en gentleman ägna sig åt.

Gentlemän ägna sig enbart åt sofistikerade sporter som berikar själ och hjärta med upplevelser utöver det exceptionella. Golf, hästpolo, galopptävlingar, cricket, tennis, fäktning och den äkta gentlemannasporten nummer ett. Boxning! Emedans vi äkta idrottsutövare ägna oss åt sporter som anstår en gentleman, så kan dessa pseudoboll lekare ränna runt efter en läderkula likt en flock ostyriga får, emedan pöbeln vråla ut likt neandertalare som fått familjelyckan i kläm emedan de med yviga rörelser gör obscena gester. Usch ett så ociviliserat beteende. Ingen klass och stil alls.

Min hushållerska Rakel (72) sitta som klistrad framför televisions apparatur när dylika sport som fotboll uppträda. Vid fråga vad hon finner så intressant med detta, svarar hon att karlarna är ju så snygga.

Snygga!? De klä ju sig likadant nästan allihopa. Kortbyxor, sockar och tröja i samma färg. De sakna helt mode medvetenhet och känsla för det här med stil och klass.

Nej om den så kallade fotbollen skall få upp sin status även hos oss sportgourmander krävs det bättring. En idé vore att de klädde sig i en sportblazer med tillhörande byxa. En fluga till vore passande då slips kan anses som något som uppmuntra till fusk. Fotriktiga skodon med slät lädersula i kalvskin vore bättre än dessa oformliga tingestar de bära på fötterna nu. Endast golfare få ha spik under sulan. Och de så kallade refererarna, eller domarna, borde då naturligtvis bära full frackmundering med stormhatt för att på så vis särskilja dem från de övriga. Vad gälla målvakterna så vore bruna skinnhandskar från Italien ett betydligt bättre alternativ än de gräsligt fula tingestarna de bära idag.

När det komma till publikum så borde icke dessa få släppas in om de inte vore klädda i minst kavaj och slips.

Om nu fotbollen vore beredd att ta dessa steg skulle även jag kunna tänka mig att göra en visit vid en så kallad fotbollsmatch.

Stil och klass skall det vara mina herrar! Se bara på Silvio Berlusconi. Där är en karl som vet hur man klär sig och uppför sig. Så de så.

Expressen

SvD

Livet en fest även efter 31 kan jag säga!

Livet är en fest vid 31 hävdas det i Expressen.
Kan tala om för mina damer och herrar att livet är en fest efter 31 också. Som världsvan vivör och gentleman med några år på min vackra kropp, så kan jag av egen erfarenhet utan tvekan säga att livet efter 31 är då man mognar som ett vällagrat fat Whisky. Behagligt och vackert med andra ord.

Att kvinnor skulle upphöra att vara vackra efter 31 är naturligtvis rent nonsens. Det är då de blommar ut likt en väl lagrad Chardonnay och vars smak aldrig upphör att förvåna.

Med många års excellent erfarenhet som lebeman och obotlig charmör måste jag tillstå att skönheten hos kvinnan är naturligtvis både yttre och inre. Förutom min hushållerska Rakel (72), som håller på att deklinera som en obebodd rivningskåk. Kan ha med ett för stort intag av alkohol, cigarrer och för mycket mat att göra.

Hav förtröstan kvinnor över 31. Det är nu livet börjar för er, så ge er ut i världen och var eder själva. Så kanske ni möta en fräsch och vital vivör som mig själv, som skämmer bort er likt en drottning med juveler, champagne och choklade i massor.

AB

Konsten att vinna en kvinnas hjärta. Del 2. Choklad.

Att kvinnan älska choklad i olika former är ju all omvittnat. Därför är detta en utmärkt väg att gå när man i sina ärliga avsikter som vivör och den ultimata gentlemannen är intresserad av en kvinna.

Men kom ihåg mina herrar, att det är inte bara att ge sig ut och handla först bästa choklad i närmsta speceributik. Det duger icke att komma med för exempel en alldaglig Schweizernöt. Eller en simpel chokladkartong från en fabrikör vars choklad är uppkallad efter en sagofigur i den undre världen.

Nej att inhandla choklad innebär ett mångt större ansvar än så. Låt oss bryta ned det här med inköp och vidare användning av choklad i ett antal kategorier för att underlätta förståelsen för det här delikata förfarandet, vilket i avslutningsänden, om man gör rätt, kan sluta i en mångt mycket större delikatess.

1. INKÖP. (Den initialt viktigaste punkten).

Vid val av choklad är det viktigt att alltid tillse att Kakaohalten i chokladen under några som helst omständigheter icke understiga 70 %. Varför undra ni då? Jo det anses att choklad med en kakaohalt på över 70 % har en viss afrodisiak effekt. Det sägs till och med att den Aztekiske kungen Montezuma brukade dricka en skummande chokladdryck innan han gick för att besöka sina fruar. Därför är valet av leverantör oerhört viktig i frågan. Endast det bästa är gott nog för en kvinna. Eller flera, om man nu har sådan ork och ambition att ha mer än en på gång samtidigt. Men det är ju upp till var och en naturligtvis. Därvidlag vill jag ej ge er några rekommendationer. Vissa yrkeshemligheter avslöja en gentleman aldrig. Då det krävs mångårig erfarenhet på området, och den som icke kan hantera detta kan få utstå katastrofala följder.

Choklad av hög klass finner man endast hos de utländska fabrikörerna. Och då främst hos de Belgiska eller Schweiziska. Min egen leverantör är den Schweiziska fabrikören Delafèe. Där jag helst väljer en av deras produkter ur det mer exklusiva sortimentet. Och det blir ju då en ask av deras lyxpraliner som äro dekorerade med 24 karats ätbart guld och kan inhandlas till det facila priset av lite drygt 700 Kr. I asken ligger åtta små läckerbitar och glimmar inbjudande. Säg vilken kvinna som kan motstå detta.

Delafée erbjuder icke bara guldöverdragna praliner utan även en ganska hyfsad champagne med guldflingor i. De har även en slickepinne med jordgubbssmak överdragen med ätbara guldflingor i 24 karats guld.
Om man icke vill besöka Schweiz går det utmärkt att handla ur deras fabulösa sortiment via postorder. Personligen så får jag alltid mina leveranser direkt till dörr inom 12 timar. Men det gäller att jag är hemma och mottager leveransen av chokladen personligen, för skulle min hushållerska Rakel (72) få tag på chokladen så klämmer hon i sig den i ett nafs. Och det är ju icke så amuserande att se drygt 700 kronor gå ned i magen på en avfallskvarn så att säga. Det räcker med att skatan är och tullar i min sprit, vin och öl källare när tillfälle ges eller gör en raid i barskåpet. Man kan utan tvekan säga att min hushållerska Rakel (72) är värd sin vikt i guld, eftersom hon vid trenne tillfällen hunnit före mig att ta emot praliner som levererats från Delafée.

2. OMSLAGSPAPPER OCH BAND. (Ej att förglömma).

Det går naturligtvis icke att överlämna en ask med praliner i högsta kvalitet utan att asken är väl emballerad. För det första så förtar ett sådant förfarande själva tanken med att överlämna något. Det så kallade överraskningsmomentet försvinner ju helt vid ett sådant förfarande. Och det duger icke heller att slå in asken i vilket slags omslagspapper som helst. Kvalitet i allt man företar sig som vivör och gentleman är alltid av yppersta vikt. Därför rekommenderar jag naturligtvis ett guldfärgat omslagspapper för att på så vis matcha asken innehåll. Runt asken skall det förutom omslagspapperet även finnas band. Då helst i siden naturligtvis. Och enbart rött siden, vilket gör sig ypperligt mot det guldfärgade omslagspapperet. Och naturligtvis icke att förglömma den lilla rosetten som lämpligen placeras på ovansidan av asken. Också den i rött siden naturligtvis.

Både omslagspapper och sidenband med tillhörande rosett inhandlas naturligtvis på det anrika varuhuset Selfridges & Co i London. Kvalitet skall det vara!

3. KORTET. (En icke obetydlig väsentlighet).

Med en liten present till kvinnan följer naturligtvis ett kort. Och här är också kvaliteten av yttersta vikt. Inget dussinkort inhandlat hos närmaste bokhandel kan här accepteras. Utan ett kort som helst matchar omslagspapperet och innehållet i asken är att föredra. Kortet bör vara försett med någon form av bård i guld naturligtvis. Men förutom det inte för mycket lullull. Stilfullt och rent skall det vara. Precis som jag själv, om jag så får säga. Och ett kort är inget kort utan ett lämpligt kuvert att stoppa det i. Själv använder jag mig av mina personliga kort och kuvert som i sin utformning och stil passar till det mesta då familjevapnet är tryckt i fyrfärgstryck av absolut bästa kvalitet. Kan tala om att detta imponerar storligen på de kvinnor som får mottaga ett dylikt kuvert med innehåll.

Men vad vore ett kuvert utan skrift. Ytterst tråkigt och rent förolämpande om man nu skulle överlämna en ask med följande kuvert och kort utan skrift. Nästa som in blanco. Och det går icke för sig. Vad som skrives utanpå kuvertet är också ytterst viktigt då man med detta talar om sina avsikter.

Att bara skriva kvinnans förnamn på kuvertet är att anse som rent förolämpande. Inte ens ett ”Till” före namnet räcker. Mer sofistikerat än så måste det vara. Här är ett par exempel på vad som bör stå på utsidan av kuvertet.

”Till min älskade lilla rabarberplanta”. ”Till dig min smärta snärta”. ”Till mitt hjärtas länspump”. Eller den mest gångbara: ”For your belly only”.

När nu kuvertet är klart kommer vi till själva kortet. Och naturligtvis är här ett kort rim på sin plats undertecknad naturligtvis då med den klassiska frasen, ”Din trånfulla och pilska brandsläckare”.

Själva rimmet måste vara kort och koncist. Kvinnan ifråga skall icke behöva läsa en hel roman för att förstå edra avsikter.

Här ett par exempel på korta och kraftfulla rim som jag med enormt stor framgång använt mig av själv.

”Min sköna, du är som en vapengömma, den jag vill tömma”.

”Låt mig få dela din äng, med min mojäng”.

”Du är som en blomma låt oss skapa en avkomma”. (Betänk de eventuella konsekvenser som kan uppstå om ni använder detta rim).

”Du äro vacker som katten, dags att släppa in kulturskatten”.

”Dig jag vill smeka, låt mig nu få meka”.

Jag hoppas att dessa små expertråd vad gälla att ge en kvinna choklad, kan komma er till nytta. Men viktigt äro att icke ge en kvinna choklad för ofta. För det första bör man variera sig med vad man ger en kvinna. Och för det andra kan ett överdrivet givande av choklad till en och samma kvinna ge denna kvinna en kroppskonstitution som icke är önskvärd.

Och kom alltid ihåg mina herrar att stil och klass gå före allt annat. Lycka till!

tisdag 20 juli 2010

Kultur nissar an masse!

Vad är detta för strunt! En storm i en ankdam är vad det är. Både herr Karlsson och herr Lokko borde bosätta sig utrikes. Och varför tycka jag så? Jo svaret är entydigt. Bägge desse män är utom all tvivel inblandad i den korrupte musikbransch som enbart hylla och ära eller såga den nonsens musik som idag framföres i etern.

Landsförvisa bägge desse män på livstid eller låt dem bägge få tvångslyssna till Wagners Valkyrian tills de bägge inse vad god musik äro för något.

Dessutom borde Sveriges radios P3 och P4 skrotas då bägge desse kanaler enbart är ett fördärv för dagens unge människa. Kultur äro icke att underskatta. Men endast bra och god kultur borde därvidlag enbart få framföres i den stads ägda radiotjänst.

Kultur äro utan tvekan klassisk musik i dess olike former. Jag kan till och med säga att Beethoven ”rockar” fast på sitt vis då.

AB AB

måndag 19 juli 2010

Konsten att vinna en kvinnas hjärta. Del 1. Dikten.

Förutom att en vivör och gentleman måste vara artig, belevad, schangdobel, kultiverad, välvårdad, fashionabel, elegant, attraktiv och sofistikerad, som mig själv. Så måste han även vara en god diktare och poet. För det finns ingenting kvinnor estimerar mer än ett välskrivet och välkomponerat skaldestycke. Jag tänkte här ge ett par exempel på kärleksdikter som får det mest förhärdade hjärta att smälta likt en glass från Häagen-Dazs, som översköljes med varm chokladsås.

Låt oss begynna med ett litet stycke jag kallar; ”Läppljud, är det lika med en slapp ringmuskel?”

”Dina läppar är som välformade fjärtar, mjuka och lena som råa kräftstjärtar. De så röda lysa, att dem, jag vill fridlysa. Din kyss jag väntar, men när du så på mun glänta, jag icke undra, om jag borde vänta. Ty man vet ju aldrig vad som kan hända, om du nu, mig ändan vända”.

Den här lilla intrikata dikten, som jag via bud överskickade till en ung dam, vid besök i Prag år 1936, hamnade tyvärr hos hennes fader istället. Som led av obotlig gastrit. Så den unga damen fick jag tyvärr aldrig träffa mer.

---------------------------------

Vid ett besök hos den Svenske generalkonsuln i Paris 1924, så träffade jag på den alldeles bedårande Mamsellen Yvette Gidè. Och då lät jag min poetiska talang flöda likt en läckande vattenklosset rakt i Mamsellens öra.

Dikten heter; ”I dina armar vill jag lida”.

”Kära fröken Gidè, du är vacker som en bidé. Jag nu undra, om det inte är idé, att få besöka ditt ide.”

Ja längre än så han jag icke, och jag kan förtälja att i hennes armar fick jag verkligen lida. Fransyskor kan ibland ha ett tämligen hett temperament. Så det gäller att välja sina ord när det kommer till spontana dikter.

----------------------------------

Under en av mina semester turer i den sydspanska staden Almeria någon gång på 1950-talet träffade jag den eldiga Flamencodansösen Esmeralda De Castañeda, som jag blev otroligt betuttad i. Så förtjust att jag skrev en liten kärleksdikt till denna kvinna som dansade in i mitt nordiska hjärta.

”Spanska nätter är heta nätter!” Har jag kallat detta alster.

”När du, med dina Kastanjetter, söker dig mot mina nötter, gör jag allt, för att parera med mina fötter. Ty jag är enbart ute efter dina kokosnötter. Så släng kastanjetterna o paljetterna, och låt mig utan, att behöva använda polletterna, få smeka kotletterna”.

------------------------------------

Det sista och avslutande exemplet på kärleksdikter, som få kvinnorna att falla som övermogna tomater i ens famn, förutom vissa Fransyskors då, är nog ett mästerverk i denna ädla konstart. Om jag nu devot får säga så på egen hand. Skriven till en erbarmerligt vacker och kokett liten dufva till dam från Lommaryd i Småland.

Diktens klingande och lite klatschiga titel är; ”Som man bäddar får man ”inte” ligga”.

”Dina ögon äro som mörka hål, så låt oss lägga på ett kol. För min kropp, tillika min snopp, söker sig ett dopp, så ge mig nu lita hopp. Säg att du mig traktar, för då jag dig till sängs fraktar, med min pillesnopp, som redan är på topp. Och tack du min kära, för att du vill vara så nära, men kan du be dina nära, att detta rum fjärma, så att vi får kära, utan att din mor, är nära. Ty snart går det nukleära, och då jag icke, din mor vill besvära, eller familjärt orkar nära, o uppbära på min adelsmanna ära, så tar jag bussen, den reguljära, till en annan, megära, där jag inte stussen min, kan vanära”.

Ja den sista var väll kanske lite på gränsen till vad av vissa kan anses som lite vågad. Men kom ihåg kära vivörs kollegor, att dikten är ett av vapnen till det kvinnliga hjärtat och dess fägring. Så var inte rädda att ge er på att pröva detta ypperliga sätt att imponera på edert motsatta kön. Om inte, så får ni väl ställa er i kön mina herrar, och icke få kärlekens lön.

Ett annat litet knep är att likt den store diktaren och skalden Carl Michael Bellman, framföra sina alster i vis form. Kräver då helst att ni kan traktera någon form av instrument. Kvinnor fullkomligt älskar män som kan hantera ett instrument. Dikt+Sång+Instrument=Total framgång. Nu behöver det nödvändigtvis inte vara en luta som det spelas på. Själv trakterar jag tamburinen synnerligen väl.

Klass och stil, mina unga herrar.

Äntligen lite juvenila ungdomar med klass! Tänk att vi något äldre vivörer får den stora fröjden av att se dessa späda arvtagare till oss livsnjutare fröjda sig så friskt i den underbara metropolen Båstad. Dom vet hur man använder spenderbyxorna på rätt sätt. Och med klass och finess dricker de champagne.

Men dock så förstår jag inte kritiken mot dessa, våra lebemäns arvtagare. För det är ju sommar och sol. Dessa ambitiösa, energiska och hårt arbetande ungdomar som under hela året stretat framför datorerna för att placera sitt kapital på bästa sätt blir nu schavotterade på det mest egenartade och orättfärdiga sätt.

Socialist tidningen Aftonbladet verkar vara värst på att anfäkta och hänga ut dessa ungdomar så som om de vore ett slags ligister och anarkister. Vad har de egentligen emot dessa adonis liknande ynglingar och dess utomordentligt välskapta och praktfulla mätresser?

Aftonbladet har sen mage att påstå att könsrollerna är stereotypa. Männen bjuder och kvinnorna tar emot. Men herre gud, det är ju så det skall vara! Hur skall man annars få en fager dam på fall för ett litet intimt samspel? Tradition är vad det handlar om. En tiotusenårig tradition.

Tänk bara på hur det var när stenåldermannen gav sin käraste en rå mört i gåva. Det kallar jag att visa stil och klass. I och för sig så fanns det ju inte så mycket för denne tidige vivör att lämna över. Varken champagne eller choklad var ju uppfunnet. Men själva tanken fanns ju där hos honom. Redan då viste mannen att stil och klass var viktiga ingredienser i hur man charmerar en kvinna. Man kan rent av säga att det var på det här viset förspelet uppfanns. Steg ett med andra ord i mannens evolution för att bringa kvinnan på rygg. Förmodar att endast den så kallade missionären var uppfunnen då.

Att Aftonbladet så konsekvent går ut och ondgör sig på dessa stackars ungdomar och dess leverne, bottnar nog enbart i att de äro avundsjuka. Artikelförfattaren, fröken Josefin Sköld, torde nog behöva sig en lektion i hur man blir förförd på ett professionellt sätt för att förstå varför det unge manfolket i Båstad roar sig som de göra. Kan själv vara behjälplig med det, då min mångåriga erfarenhet på området är odiskutabel och vida känd i de kvinnlige kretsarna runt jorden. Bara att höra av sig fröken Sköld, så skall vi nog kunna ordna något som blir både lärorikt och angenämt för fröken.

Dock måste jag å det bestämdaste invända mot ehuru dessa unga män klär sig. För det första anstår det inte en man av rang att dricka champagne i pikétröja och shorts. Även om pikétröjorna är från välrenommerade tillverkare så som Ralph Lauren, Hacket eller Lyle and Scott. Dessa lämpa sig enbart för rena fritidssysselsättningar såsom golf, cricket eller hästpolo. En gentleman som dricker champagne i kvinnligt sällskap bör utan tvekan bära en ”Navy Single-breasted Peak Lapel Dinner Suit”, från det anrika skrädderiet Gieves & Hawkes på No1 Savile Row i London. En smoking med andra ord. Endast det bästa är gott nog om man skall imponera på en kvinna.

Kvinnorna däremot bör klä sig som sig anstår. Alltså höga klackar och extremt korta klänningar. För en kvinna vet hur hon skall dricka champagne med praktiskt taget inga klädespersedlar på sig över huvud taget.

Sen har jag också en invändning mot valet av champagne som inmundigas. Personligen hade jag valt det betydligt bättre och hos kvinnorna mer uppskattade Taittinger Comtes de Champagne Rosè från 2004. (Nr95556 på statsmonopolet). Pris 1890Kr för 750 ml. Fördelen med denna Champagne framför andra mer dyra och exklusivare märken är att kvinnor blir mer benägnare att snabbare tillgodogöra sig innehållet. Vilket i sin tur betyder att mannen inte behöva anstränga sig i sina avsikter mer än absolut nödvändigt. Och avsikterna är ju som vanligt att ge kvinnan det hon mest av allt traktar efter. En gentleman med stil, klass och en charm som kan däcka en 3 tons elefant. Vilket påminner mig om när jag var i Cannes 1938 och träffade en underbart rikligt välformad fransysk-italienska. Men det är en annan historia.

Så fortsätt att roa er unge män, men tänk på klädkoden. Och bry er icke om de som är kritiska till edert levnadssätt. För det är bara socialistpöbeln som morrar i falsett för att de inte får tillträde till den eminenta Pepes Bodega. Men haven icke bekymmer, för nu drar de unge vidare till Visby och Stockholmsveckan. Mer Ljuvlig Champagne och fagra damer. Lycka till mina herrar.

AB AB

Expressen

söndag 18 juli 2010

Skatteträsk och Miljonlön!

Självklart är det lycka att ha miljonlön, vrålåk och lyxig villa! Inte bara en lycka utan en rättighet. Men då enbart för oss som vet hur man hanterar det här med rikedom. Den vanlige pöbeln borde icke göra sig besvär att försöka eftersträva rikedom. Därvidlag menar jag att de icke ha förmågan att hantera en inkomst utöver en vanlig arbetarklass lön. För det krävs nämligen insikt i huru de skall förvalta och hushålla med ett dylikt kapital.

Sen blir jag också fabulöst förvånad när de kräva att enbart få arbeta 21 timmar per vecka och att få resa utrikes ”TVÅ” gånger per år. Vafalls är detta för socialist trams.

Av egen erfarenhet vet jag att för att hålla sig på topp som vivör, rikeman och jet settare, så krävs det uppoffringar utöver det extraordinära. Minst 70 till 80 timmars arbetsvecka är icke ovanligt. Plus övertid.

Titta här på vad pöbeln kräver:

Det ultimata livet innehåller:

(Utan inbördes ordning.)

En lön på mer än en miljon.

Ett hus värt 17 miljoner.

Ett sommarhus.

En Aston Martin-bil.

25 minuter egentid om dagen.

21 timmars arbetsvecka.

28 timmar med familjen/vecka.

Viktminskning med ca 5 kg. (För kvinnor)

Viktminskning med ca 3 kg. (För män)

Två barn.

Äktenskap.

(Källa: Onepoll.com)

En miljon är i och för sig en struntsumma. Men bara tanken på att en vanlig medborgare ska få så mycket penningar att hantera ger mig en stor oro att dessa pengar kommer att användas till socialistisk subversiv verksamhet.

Ett hus för 17 miljoner är inget hus för min del. Det är på sin höjd att likna vid en lyxinredd friggebod.

Sommarhus? Vilka tro de att de egentligen är? Ett tält duga gott och väl för dessa socialistiska kretiner. Själv är jag helt nöjd med mitt lilla sommarhus på 480 kvm underbart placerad på en höjd straxt utanför Cannes.

Aston Martin? Nu visar dessa lågt stående varelser sitt riktiga jag. Att de icke ha bilkännedom blir ju nu allmänt omvittnat. I min bilpark, som innehåller bland annat Rolls-Royce, Jaguar, Duesenberg, Mercedes och en Skoda Octavia, så rekommenderar jag Bugatti Veyron . Det är den ultimata sportbilen för oss konnässörer. Och gudskelov så lär aldrig arbetarklassen få råd med en sådan här klenod. En Aston Martin är något som jag på min höjd kanske ge en av mina älskarinnor.

25 minuter egentid om dagen? Vilka utopiska mål de sätta upp för sig själva. De skulle aldrig klara av ens 5 minuters egentid per dag.

Arbetstiden har vi redan avhandlat här ovan.

28 timmar med familjen per vecka? I och för sig inte ett orimligt krav, men då skall det enbart vara med familjen och inget annat. Vikten av att spendera sin tid med familjen öro av yttersta vikt. Spenderar över 50 timmar per vecka med min Madame Klåfingriga Bettan.

Skulle det ultimata livet innehålla viktminskning. Vad äro detta för socialistnoja? I det ultimata livet för oss vivörer finns det inget som kallas viktminskning. Ty det behövs icke. Ett sunt och rikt leverne gör att vi aldrig behöver tänka på vikten. Däremot lägger vi stor vikt vid att besöka Europas lyxkrogar, och inmundiga oss allsköns kulinariska höjdpunkter för att på så vis upprätthålla vårt alldeles excellenta BMI.

Aha? Var det britterna det gällde. Ja då kommer saken i ett helt annat läge. För den Brittiska noblessen vet hur man håller arbetarklassen på mattan med finess och elegans. Trodde i min enfald den Svenska arbetarklassen gått och blivit revolutionärer. Det räcker gott och väl till med att behöva dras med Sahlin och Ohly i landet. Dessa socialistiska oroshärdar som enbart vill destruera oss som bär detta land på våra hårt arbetande axlar och höfter.

Lyxliv är ingen rättighet för pöbeln. Enbart vi som lever på räntorna på arven och aktieutdelningarna vet att ta vara på livet. Så lyft oss med tillgångar ur skatteträsket, så skall ni få se på när vi vivörer sätter sprätt på pengarna så att det gynnar samhället. Funderar att anställa en piga till. Det är ju gudskelov avdrags gillt.

Expressen