Såsom medborgare uppmanas man att ta tåget. Det sparar på miljön hävdar miljövännerna och andra järnvägsförespråkare.
Men om man nu skall ta tåget så måste det ju finnas ett tåg också. Då helst ett lok och det med påkopplade vagnar som kan föra ens ringa lekamen från punkt A till punkt B. Annars lär det bli svårt att transportera sig via järnväg.
Det var helt klart bättre förr. När tågen kom och gick i tid. I min ungdom så hade vi icke dessa problem. För när Statens Järnvägar verkligen var Statens Järnvägar så kom och gick tågen som de skulle. Och det över hela Sverige.
Nu i elektrificeringens spår så verkar det som om minsta lilla snökorn kan få tågen att stanna. I min ungdom då tågen drevs av ånga var det aldrig några större problem med tillförlitligheten.
Mins en gång en resa i början på 1940-talet mellan Göteborg och Stockholm då det de facto uppstod ett litet problem.
En synnerligen parant och vacker dam som tronade på sättet mitt emot mig i första klass naturligtvis, ville ha upp fönstret för att få in lite frisk luft i kupén.
Som den gentleman jag är, erbjöd jag mig genast att ombesörja detta. Det var inga problem att skjuta upp fönstret. Men ett vinddrag gjorde att damens hatt lämnade hennes vackra huvud och försvann ut genom det öppna fönstret. Jag insåg genast det prekära i situationen och drog omedelbart i nödbromsen. Det var i höjd med Skövde och straxt intill Pansarregementet P4 som damens hatt blåst ut genom fönstret. Nu tog det dock inte så lång tid för tåget att stanna från det att jag dragit i nödbromsen.
Konduktören kom naturligtvis rusande och undrade vad som var på färde. Jag lugnade honom och förklarade situationen och sade att det inte skulle ta många sekunder att återfå damens hatt. Han muttrade något om sabotage och sade att i krigstider var detta synnerligen allvarligt. Men efter att förklarat för honom att en mans plikt i första hand alltid är att hjälpa en dam i nöd så gick han till slut med på att vänta tills jag återfunnit hatten och återlämnat denna till damen.
Sagt och gjort hastade jag av tåget och gick i riktning mot där hatten borde vara. Döm om min förvåning när jag såg hatten och fann att den av vinddraget från tåget hamnat på andra sidan staketet till Pansarregementsområdet. Nu var goda råd dyra. Här gällde det att så snabbt som möjligt komma in på området för att återfå hatten. Som tur var kom en Sergeant och undrade vad som stod på. Efter en kort förklaring så kastade han vänligen över hatten till mig och sade att ett främmande föremål på försvarsmaktens mark därmed var avlägsnat. Det gick ju inte för sig att i krigstider ha obskyra föremål ligga och skräpa över allt. Och det hade han ju rätt i.
Tyvärr var damens hatt en aning tilltufsad och de fasanfjädrar som prydde brättet på hatten var som bortblåsta. Inte gick det att lämna tillbaks en dylik sak till damen så som den såg ut nu. Den gode sergeanten som till fullo förstod mitt predikament bad mig vänta en minut. Han hastade sedan i språng iväg mot huvud kasernbyggnaden och var inom en minut tillbaks med ett par underbart vackra fjädrar i blått och gult. Vid fråga vad han fått tag i dessa sade sergeanten att de var regementschefens papegoja som fått "donera" merparten av sina stjärtfjädrar. Om eller vad regementschefen tyckte om detta fick jag aldrig reda på. Men jag var Sergeanten evigt tacksam för hans geniala idé. Sände han senare två flaskor av den bästa Scottska Whiskeyn som tack. Säker ett tacksamt bidrag till Sergeanten under tider av ransonering och motböcker.
När jag överlämnade hatten till damen var hon naturligtvis storligen tacksam och sade att den såg bättre ut än innan. Om hon såg att fasanfjädrarna var ersatta av papegoj dito vet jag icke. Men hon var så nöjd och tacksam att när det visade sig att vi bägge skulle vidare från Stockholm till Boden via järnväg så inbjöd hon mig att dela sovkupé med henne. jag kan tala om att denna kvinna inte enbart var rasande vacker. Hon var också en fullkomlig hetär. Men det är en annan historia.
Nu undrar säker vän av ordningen vad detta har med nuvarande SJ att göra. Jo för det är så här. De enda tillfällen då tåg bör stå still, är när det är en dam i nöd som behöver hjälp. Några snökorn eller brist på ström får aldrig hindra att tåg från att stå still eller icke att komma i tid. Nog dags för SJ och dess styrande att satsa på järnvägen. Det var helt klart bättre förr.
Under tiden tar jag bilen. Och bäst av allt är att man bestämmer helt själv avgångstid och ankomsttid. Bara att säga till sin chaufför när bilen skall stå klar. Och ett välförsett fordon skall naturligtvis innehålla både reskost och dryck. I matväg är det bäst med kallskuret, lite gåsleverpaté och laxsnittar är att rekommendera. Förslagsvis Champagne och andra ädla drycker bör också ingå.
Man vet ju inte om det längs vägen står en ung dam som vill ha skjuts. Då gäller det att vara välrustad.
Privat vivör Egon Snusmumrik-Flädersnaps. Din röst i verkligheten.
Men om man nu skall ta tåget så måste det ju finnas ett tåg också. Då helst ett lok och det med påkopplade vagnar som kan föra ens ringa lekamen från punkt A till punkt B. Annars lär det bli svårt att transportera sig via järnväg.
Det var helt klart bättre förr. När tågen kom och gick i tid. I min ungdom så hade vi icke dessa problem. För när Statens Järnvägar verkligen var Statens Järnvägar så kom och gick tågen som de skulle. Och det över hela Sverige.
Nu i elektrificeringens spår så verkar det som om minsta lilla snökorn kan få tågen att stanna. I min ungdom då tågen drevs av ånga var det aldrig några större problem med tillförlitligheten.
Mins en gång en resa i början på 1940-talet mellan Göteborg och Stockholm då det de facto uppstod ett litet problem.
En synnerligen parant och vacker dam som tronade på sättet mitt emot mig i första klass naturligtvis, ville ha upp fönstret för att få in lite frisk luft i kupén.
Som den gentleman jag är, erbjöd jag mig genast att ombesörja detta. Det var inga problem att skjuta upp fönstret. Men ett vinddrag gjorde att damens hatt lämnade hennes vackra huvud och försvann ut genom det öppna fönstret. Jag insåg genast det prekära i situationen och drog omedelbart i nödbromsen. Det var i höjd med Skövde och straxt intill Pansarregementet P4 som damens hatt blåst ut genom fönstret. Nu tog det dock inte så lång tid för tåget att stanna från det att jag dragit i nödbromsen.
Konduktören kom naturligtvis rusande och undrade vad som var på färde. Jag lugnade honom och förklarade situationen och sade att det inte skulle ta många sekunder att återfå damens hatt. Han muttrade något om sabotage och sade att i krigstider var detta synnerligen allvarligt. Men efter att förklarat för honom att en mans plikt i första hand alltid är att hjälpa en dam i nöd så gick han till slut med på att vänta tills jag återfunnit hatten och återlämnat denna till damen.
Sagt och gjort hastade jag av tåget och gick i riktning mot där hatten borde vara. Döm om min förvåning när jag såg hatten och fann att den av vinddraget från tåget hamnat på andra sidan staketet till Pansarregementsområdet. Nu var goda råd dyra. Här gällde det att så snabbt som möjligt komma in på området för att återfå hatten. Som tur var kom en Sergeant och undrade vad som stod på. Efter en kort förklaring så kastade han vänligen över hatten till mig och sade att ett främmande föremål på försvarsmaktens mark därmed var avlägsnat. Det gick ju inte för sig att i krigstider ha obskyra föremål ligga och skräpa över allt. Och det hade han ju rätt i.
Tyvärr var damens hatt en aning tilltufsad och de fasanfjädrar som prydde brättet på hatten var som bortblåsta. Inte gick det att lämna tillbaks en dylik sak till damen så som den såg ut nu. Den gode sergeanten som till fullo förstod mitt predikament bad mig vänta en minut. Han hastade sedan i språng iväg mot huvud kasernbyggnaden och var inom en minut tillbaks med ett par underbart vackra fjädrar i blått och gult. Vid fråga vad han fått tag i dessa sade sergeanten att de var regementschefens papegoja som fått "donera" merparten av sina stjärtfjädrar. Om eller vad regementschefen tyckte om detta fick jag aldrig reda på. Men jag var Sergeanten evigt tacksam för hans geniala idé. Sände han senare två flaskor av den bästa Scottska Whiskeyn som tack. Säker ett tacksamt bidrag till Sergeanten under tider av ransonering och motböcker.
När jag överlämnade hatten till damen var hon naturligtvis storligen tacksam och sade att den såg bättre ut än innan. Om hon såg att fasanfjädrarna var ersatta av papegoj dito vet jag icke. Men hon var så nöjd och tacksam att när det visade sig att vi bägge skulle vidare från Stockholm till Boden via järnväg så inbjöd hon mig att dela sovkupé med henne. jag kan tala om att denna kvinna inte enbart var rasande vacker. Hon var också en fullkomlig hetär. Men det är en annan historia.
Nu undrar säker vän av ordningen vad detta har med nuvarande SJ att göra. Jo för det är så här. De enda tillfällen då tåg bör stå still, är när det är en dam i nöd som behöver hjälp. Några snökorn eller brist på ström får aldrig hindra att tåg från att stå still eller icke att komma i tid. Nog dags för SJ och dess styrande att satsa på järnvägen. Det var helt klart bättre förr.
Under tiden tar jag bilen. Och bäst av allt är att man bestämmer helt själv avgångstid och ankomsttid. Bara att säga till sin chaufför när bilen skall stå klar. Och ett välförsett fordon skall naturligtvis innehålla både reskost och dryck. I matväg är det bäst med kallskuret, lite gåsleverpaté och laxsnittar är att rekommendera. Förslagsvis Champagne och andra ädla drycker bör också ingå.
Man vet ju inte om det längs vägen står en ung dam som vill ha skjuts. Då gäller det att vara välrustad.
Privat vivör Egon Snusmumrik-Flädersnaps. Din röst i verkligheten.
