Äntligen är denna valrörelse över. Såsom icke politiskt aktiv men ändå synnerligen aktiv vill jag tillstå att denna valrörelse hava varit den värsta på decennier. Det är utan tvekan så att det nya arbetarpartiet (Moderaterna)hava skördat framgångar i årets valrörelse. Men det är ändock så att jag ser med viss sorg och saknad ehuru det riktiga arbetarpartiet Socialdemokraterna verkar gå en kräftgång där icke något hända. Det parti som genom decennierna borgat för att ett politiskt lugn och ett stabilt Sverige har genom ett antal felaktiga interna strategiska beslut nu blivit ett parti som enbart verka leva på nostalgins vingslag. Icke så att jag Egon Snusmurik-Flädersnaps sympatisera med dessa vänstermänniskor, men Socialdemokratin hava på sitt sätt sett till att stabilitet ha rådat. Jag har vetat vilka skatter eller inte jag har behövt betala.
Nu har vi fortsatt borgerligt styra ytterligare fyra år. Ja det vill säga om inte det inträffar något exceptionellt såsom misstroendevotum eller så.
Min gode vän Bankiren Sten A Ockrelius säger nu att vi i landet har en ekonomisk fyrklöver som enbart ser till sig själva och inga andra. När han säger så så måste man inse att det äro fara och färde med Konungariket Sverige.
Sten A Ockrelius utvecklar sitt resonemang vidare och hävdar att det icke på något vis går att förena ett lyckoklöver med god ekonomisk politik. Särskilt inte som man hava en Finansminister som har en hästsvans. Ockrelius säger att en karl med hästsvans icke är tillförlitlig. Risken för att finanspolitiken skall trassla in sig i det långa håret är allt för uppenbar.
Min personliga åsikt om denne man är att han klär sig som en politiker bör göra, men han utseendemässigt ser ut som en hemmafru från Bromölla.
Och skall vi nu tala om de övriga politikerna i denna Allians fyrklöver så när det kommer till att klä sig snyggt och ståndsmässigt så är Maud Olofsson den som vet hur man uppbär en dress. Det med både stil och elegans lika värdigt som en av skådespelarna i Desperate Housewives. Vem kunna ana att Maud Olofsson på ett så raffinerat sätt kan dölja sitt bondmorska ursprung. Heder åt denna jordnära varelse.
Jan Björklund är en av de som vet hur man får en högst alldaglig kostym att likna en uniform. Och det utan attribut som patronbälte och axelklaffar. Denne strame man som både i sin kostym och hållning måste använt sig av åtskilliga mängder stärkelse för att upprätthålla sin image av en liberalt obefläckad befälhavare.
En annan lustig figur i Alliansens fyrklöver måste vara Göran Hägglund. Han klär sig helt fel. Hans val av kostym står inte i paritet till det budskap han predikar. Han är ju ändå Kristdemokrat och bör på så vis ikläda sig en pastorsskrud som ger mer tyngd åt vad han vill ha sagt. Förslagsvis borde han klä sig i en djuprosa kostym med en väl synlig svart prästkrage. En lång svart rock borde han även använda sig av, och det med en text på ryggen i rosa som förkunnar att även Jesus gillade HBT-personer. Då hade Hägglund åtminstone visat att han hängde med sin tid.
Det är med sorg och vemod man nu också kan konstatera att vi har ett nytt parti i riksdagen. Sverigedemokraterna kallas de visst. Och deras klädval är ganska märkligt. De ikläda sig kostym utan att det egentligen är passande för detta parti. Bilden av dessa Sverigedemokrater är ganska tvetydig då det de propagerar för bättre skulle passa sig om de visade sig i sina riktiga kläder. Det enda som stämmer in i deras nuvarande utseende är antingen den korta frisyren eller avsaknad av sådan eller den svarta snedluggen som vissa av dem lagt sig till med.
Var har de gjort av sina uniformer? Är de inlämnade till kemtvätt eller hos skräddaren för att bli omsydda.
Sverigedemokraterna skall ju naturligtvis iklä sig bruna skjortor, byxor och en svart slips i siden med deras partisymbol hakkorset på. Svarta högglans polerade stövlar och en käck liten hatt på huvudet fullbordar kostymeringen av Sverigedemokraterna. En liten ridpiska och patronbälte som attribut är ju heller aldrig fel.
Förstår inte varför Sverigedemokraterna inte vågar använda sina riktiga kläder. Nåväl som min gode vän Bankiren Sten A Ockrelius säger om detta parti: "De bete sig som får i ulvakläder och lär enbart få vara med och leka bland de demokratiska partierna i maximalt fyra år. Sen är de bortglömda."
Och han brukar ha så rätt så den gode Bankiren. En bättre analytiker får man söka efter på den finanspolitiska himlen.
Nu har dock eftervalsfrossan börjat lägga sig och denna blogg kan så sakta börja återgå till sitt ursprungliga syfte, som är att i sann ironisk och satirisk anda skärskåda dagens och gårdagens händelser samt berätta anekdoter från mitt långa eviga liv som vivör och livsnjutare. Ibland kryddat med recept på kulinariska höjdpunkter och förslag på drycker. Då naturligtvis som det anstår en gentleman. Och i sammanhanget skall vi inte glömma de Femme Fatale som ligger till grund för mitt rika liv.
Och nu är det dags att skynda min hushållerska Rakel till hjälps, för hon har sedan valresultatet kungjordes varit helt otröstlig. Inte nog med att hon är rödare politiskt än självaste Mao, hon är också rasande över att nazisterna kommit in i riksdagen. Och denna kombination har gjort att hon kastas mellan förtvivlan och nostalgiskt vemod. I ena stunden jämför hon Sverigedemokraternas partiledare Åkesson med Hitler och talar om hur hon banne mig inte tänker sitta overksam för att se denne pojkspoling förstöra Sverige. I andra stunden bannar hon de Rödgröna för att inte vara mer till vänster.
Det är nog bäst att jag håller ett öga på Rakel. Igår fan jag henne sitta vid köksbordet i full färd med att tillverka en mjölbomb gjord på bästa vetemjöl. Syftet med denna bomb var att den skulle detonera på Sverigedemokraternas riksdagskansli. Nu lyckades jag dock avstyra detta attentats försök med förklaringen att det inte är värt att slösa vetemjöl av bästa kvalitet på sådan menlösa figurer som Sverigedemokraterna består av. Rakel frågade genast om det inte vore bättre att använda krut istället.
Jag lär nog få slita sulorna på mina engelska finskor för att förhindra Rakel från att göra något oöverlagt. Ty när den damen har bestämt sig för att genomföra något så brukar hon ha en synnerligen god förmåga att göra just det hon förutsatt sig att göra. Och det trots att hon är över nittio vårar ung. Kvinnor kan heter ju det. Rakel har alltid kunnat. Nog hög tid att ta fram stora Sherryflaskan, det enda som för tillfället tycks lugna Rakel.
Privat vivör Egon Snusmumrik-Flädersnaps till eder tjänst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar