Sorkfeber på ingång! Inte igen!

Man kan i dagens avisa av den eminenta dagstidningen Svenska Dagbladet finna att sorkfebern är på ingång?

” Sorkarna är många i år och Smittskyddsinstitutet varnar för en sorkfebersepidemi. Sjukdomen sprids via damm med avföring eller urin från sorkar och hittills har över hundra fall rapporterats. Var försiktig när du vårstädar sommarstugan i år”, uppmanar epidemiolog Marika Hjertqvist.

” Sorkfeber är en virussjukdom som kan smitta om man andas in damm med rester av avföring eller urin från sork. Sjukdomen kan ge hög feber och muskelvärk och det är också vanligt att drabbade får smärtor i magen och påverkan på njurarna.” (SvD)

Det var då sannerligen goda nyheter. Jag som ett tag trodde att det var mitt alkoholintag som var orsaken.

Nåväl hur det än är med den saken så har vi här på Snusidals ägor också problem med sorkar. Det kan ställa till problem för mina biffdjur, för att icke tala om mina arabiska fullblodshästar som kostat mig en förmögenhet. De där små illbattingarna haver ju en viss förmåga att underminera jordlagren så att kreatur och hästar riskerar att bryta sina lemmar.

Men mina kära vänner, det finnes botemedel mot de små sabotörerna.

Jakt är det enda rätta. Och här tarvas det naturligtvis expertkunskap av specialister på området. Därför har jag engagerat den världsberömde storviltsjägaren och machomannen Jean Oscaria Svirre Lucifer Henry Julliou och hans kollega Louis Gusten Willebrott Personne.

Denne man har absolut inget samband med artikeln.

Deras kännedom och vida klokhet när det kommer till denna form av storviltsjakt är odiskutabel. Och deras förfaringssätt att annalka problemet med de här små brottslingarna till sorkar är både en aning ortodoxt men samtidigt vidrigt effektivt.

Louis G.W. Personne förklarade för mig på sitt lite släpiga sätt som han talar, och förvånande nog på Stockholmsdialekt, hur man tar hand om problemet med de små jordeförbrytarna genom att ge mig denna lektion i hur sorkarna fungerar psykologiskt.

”Ja det här brottsliga klientelet får inte underskattas. De jobbar i regel ihop i grupp och planerar sina aktioner långt i förväg. Ledaren för de här jordeförbrytarna brukar vara en förhärdad typ som inte skyr några medel för att nå sitt mål. En kallblodig rackare utan något som helst samvete med andra ord. Och han har med all säkerhet ett långt register av liknande aktioner sen tidigare. Och han har förmodligen rekognoserat den tänkta brottsplatsen långt i förväg. Sen har han ju också ett klientel runt sig som är nästan lika förhärdade och hänsynslösa. Man måste vara mycket försiktig när man närmar sig dessa individer, för man vet ju inte hur de kommer att reagera i en trängd situation.

Sen är det ju också när det gäller den här typen av kriminella handlingar, så är det mycket svårt att finna den huvudskyldige, eftersom de är så lika varandra. Så en så kallad vittneskonfrontation är nästan meningslöst, då offren för dessa kriminella typer har svårt att peka ut den skyldige. Men ofta är det också så att huvudmannen brukar slippa undan, bara på grund av att någon av hans medbrottslingar tar på sig brottet istället. Och jag kan tala om att de här typerna inte är av den arten som brukar gola på varandra. De är som ett tätt slutet brödraskap som kan liknas vid ”Brödraskapet Wolfpack” Eller Original Gangsters, (OG). Ja de går i kriminella kretsar under namnet ”Sorkpack”. Vi inom vårt gebit brukar kalla dom för ”Sixpack” i stället, för att man blir så förbannat törstig av att sitta på pass och vänta på de små jävlarna.”

Ja det var ju en synnerligen intressant och professionell analys av Louis G.W. Personne om dessa storförbrytare. När jag talte med Jean Julliou om på vilket tillvägagångssätt man skulle ta hand om detta asociala klientel så hade han naturligtvis en lösning på detta problem. Och på sitt sedvanliga välartikulerade och något prostliknande sätt gav han mig den här briljanta redogörelsen hur en riktigt macho storviltsjägare agerar när ett av den svenska faunans ”Bigg Five”, Lämmel, Sork, Hasselmus, Mullvad och Husmus skall till att läggas ned.

”Man skulle kunna säga att jaga sork är det samma som att försöka fånga en svårfångad illusion. Ena stunden är den där, och i andra stunden inte. En effektiv metod vi hade var att skicka in en infiltratör, en hemlig agent alltså. Vår bäste man skickade vi in. Han gick under kodnamnet ”Coq Blank.” Ja det var en CIA dresserad nakenråtta, därav namnet. Men han visade sig inte hålla måttet då han alltid drog sig till vänster. Som den gamle Clarté anhängare han var. Nåja nu när vi är ute efter de här små rackarna så gäller det att vara effektiv. 

Denne man och lejon har heller inget samband med artikeln.

Därför har jag tagit med mig ett antal mycket effektiva vapen som skall lösa det här problemet en gång för alla. Det första är en Desert Eagle Mark XIX, kaliber 440 Cor-bon . Kan lova att lyckas jag träffa de små kräken så blir det inte mycket kvar. Det andra vapnet som jag tog med mig är definitivt min favorit. En automatkarbin av märket Kalashnikov. Kaliber 7,62. Verkningsfullt på upp till trehundra meter. Och jag tog dessutom med mig en granatkastare, en haubits, 100 meter Pentylstubin, och en slangbella gjord i äkta japansk körsbär.  

Vad säger Hertigen? Skall vi gå på jakt?”

Vid närmare eftertanke så tackade jag nej till dessa ”Macho” herrars erbjudande. De är ju "ondskan" själva personifierade.  För inte ville jag att mina ägor skulle se ut som om de varit inblandade i ett världskrig. Jag får väl göra som jag brukar när det är sork år.

Skicka ut min hushållerska Rakel med piassavakvasten. Hon behöver då sannerligen ingen träning hos CIA för att effektivt jaga de små kräken. Räcker att säga till henne att de grävt i hennes grönsaksland. Då blir det fart på den gamla skatan.

Egon Snusmumrik-Flädersnaps, Hertig af Bonvivant och Snusidal med omnejd och alla dess innevånare. Även sorkarna.

Tweet