Ta tåget! Vilket tåg?

Såsom medborgare uppmanas man att ta tåget. Det sparar på miljön hävdar miljövännerna och andra järnvägsförespråkare.

Men om man nu skall ta tåget så måste det ju finnas ett tåg också. Då helst ett lok och det med påkopplade vagnar som kan föra ens ringa lekamen från punkt A till punkt B. Annars lär det bli svårt att transportera sig via järnväg.

Det var helt klart bättre förr. När tågen kom och gick i tid. I min ungdom så hade vi icke dessa problem. För när Statens Järnvägar verkligen var Statens Järnvägar så kom och gick tågen som de skulle. Och det över hela Sverige.

Nu i elektrificeringens spår så verkar det som om minsta lilla snökorn kan få tågen att stanna. I min ungdom då tågen drevs av ånga var det aldrig några större problem med tillförlitligheten.

Mins en gång en resa i början på 1940-talet mellan Göteborg och Stockholm då det de facto uppstod ett litet problem.

En synnerligen parant och vacker dam som tronade på sättet mitt emot mig i första klass naturligtvis, ville ha upp fönstret för att få in lite frisk luft i kupén.

Som den gentleman jag är, erbjöd jag mig genast att ombesörja detta. Det var inga problem att skjuta upp fönstret. Men ett vinddrag gjorde att damens hatt lämnade hennes vackra huvud och försvann ut genom det öppna fönstret. Jag insåg genast det prekära i situationen och drog omedelbart i nödbromsen. Det var i höjd med Skövde och straxt intill Pansarregementet P4 som damens hatt blåst ut genom fönstret. Nu tog det dock inte så lång tid för tåget att stanna från det att jag dragit i nödbromsen.

Konduktören kom naturligtvis rusande och undrade vad som var på färde. Jag lugnade honom och förklarade situationen och sade att det inte skulle ta många sekunder att återfå damens hatt. Han muttrade något om sabotage och sade att i krigstider var detta synnerligen allvarligt. Men efter att förklarat för honom att en mans plikt i första hand alltid är att hjälpa en dam i nöd så gick han till slut med på att vänta tills jag återfunnit hatten och återlämnat denna till damen.

Sagt och gjort hastade jag av tåget och gick i riktning mot där hatten borde vara. Döm om min förvåning när jag såg hatten och fann att den av vinddraget från tåget hamnat på andra sidan staketet till Pansarregementsområdet. Nu var goda råd dyra. Här gällde det att så snabbt som möjligt komma in på området för att återfå hatten. Som tur var kom en Sergeant och undrade vad som stod på. Efter en kort förklaring så kastade han vänligen över hatten till mig och sade att ett främmande föremål på försvarsmaktens mark därmed var avlägsnat. Det gick ju inte för sig att i krigstider ha obskyra föremål ligga och skräpa över allt. Och det hade han ju rätt i.

Tyvärr var damens hatt en aning tilltufsad och de fasanfjädrar som prydde brättet på hatten var som bortblåsta. Inte gick det att lämna tillbaks en dylik sak till damen så som den såg ut nu. Den gode sergeanten som till fullo förstod mitt predikament bad mig vänta en minut. Han hastade sedan i språng iväg mot huvud kasernbyggnaden och var inom en minut tillbaks med ett par underbart vackra fjädrar i blått och gult. Vid fråga vad han fått tag i dessa sade sergeanten att de var regementschefens papegoja som fått "donera" merparten av sina stjärtfjädrar. Om eller vad regementschefen tyckte om detta fick jag aldrig reda på. Men jag var Sergeanten evigt tacksam för hans geniala idé. Sände han senare två flaskor av den bästa Scottska Whiskeyn som tack. Säker ett tacksamt bidrag till Sergeanten under tider av ransonering och motböcker.

När jag överlämnade hatten till damen var hon naturligtvis storligen tacksam och sade att den såg bättre ut än innan. Om hon såg att fasanfjädrarna var ersatta av papegoj dito vet jag icke. Men hon var så nöjd och tacksam att när det visade sig att vi bägge skulle vidare från Stockholm till Boden via järnväg så inbjöd hon mig att dela sovkupé med henne. jag kan tala om att denna kvinna inte enbart var rasande vacker. Hon var också en fullkomlig hetär. Men det är en annan historia.

Nu undrar säker vän av ordningen vad detta har med nuvarande SJ att göra. Jo för det är så här. De enda tillfällen då tåg bör stå still, är när det är en dam i nöd som behöver hjälp. Några snökorn eller brist på ström får aldrig hindra att tåg från att stå still eller icke att komma i tid. Nog dags för SJ och dess styrande att satsa på järnvägen. Det var helt klart bättre förr.

Under tiden tar jag bilen. Och bäst av allt är att man bestämmer helt själv avgångstid och ankomsttid. Bara att säga till sin chaufför när bilen skall stå klar. Och ett välförsett fordon skall naturligtvis innehålla både reskost och dryck. I matväg är det bäst med kallskuret, lite gåsleverpaté och laxsnittar är att rekommendera. Förslagsvis Champagne och andra ädla drycker bör också ingå.

Man vet ju inte om det längs vägen står en ung dam som vill ha skjuts. Då gäller det att vara välrustad.

Privat vivör Egon Snusmumrik-Flädersnaps. Din röst i verkligheten.

Tweet

Eftervalsfrossa och slitna sulor!

Äntligen är denna valrörelse över. Såsom icke politiskt aktiv men ändå synnerligen aktiv vill jag tillstå att denna valrörelse hava varit den värsta på decennier. Det är utan tvekan så att det nya arbetarpartiet (Moderaterna)hava skördat framgångar i årets valrörelse. Men det är ändock så att jag ser med viss sorg och saknad ehuru det riktiga arbetarpartiet Socialdemokraterna verkar gå en kräftgång där icke något hända. Det parti som genom decennierna borgat för att ett politiskt lugn och ett stabilt Sverige har genom ett antal felaktiga interna strategiska beslut nu blivit ett parti som enbart verka leva på nostalgins vingslag. Icke så att jag Egon Snusmurik-Flädersnaps sympatisera med dessa vänstermänniskor, men Socialdemokratin hava på sitt sätt sett till att stabilitet ha rådat. Jag har vetat vilka skatter eller inte jag har behövt betala.

Nu har vi fortsatt borgerligt styra ytterligare fyra år. Ja det vill säga om inte det inträffar något exceptionellt såsom misstroendevotum eller så.

Min gode vän Bankiren Sten A Ockrelius säger nu att vi i landet har en ekonomisk fyrklöver som enbart ser till sig själva och inga andra. När han säger så så måste man inse att det äro fara och färde med Konungariket Sverige.

Sten A Ockrelius utvecklar sitt resonemang vidare och hävdar att det icke på något vis går att förena ett lyckoklöver med god ekonomisk politik. Särskilt inte som man hava en Finansminister som har en hästsvans. Ockrelius säger att en karl med hästsvans icke är tillförlitlig. Risken för att finanspolitiken skall trassla in sig i det långa håret är allt för uppenbar.

Min personliga åsikt om denne man är att han klär sig som en politiker bör göra, men han utseendemässigt ser ut som en hemmafru från Bromölla.

Och skall vi nu tala om de övriga politikerna i denna Allians fyrklöver så när det kommer till att klä sig snyggt och ståndsmässigt så är Maud Olofsson den som vet hur man uppbär en dress. Det med både stil och elegans lika värdigt som en av skådespelarna i Desperate Housewives. Vem kunna ana att Maud Olofsson på ett så raffinerat sätt kan dölja sitt bondmorska ursprung. Heder åt denna jordnära varelse.

Jan Björklund är en av de som vet hur man får en högst alldaglig kostym att likna en uniform. Och det utan attribut som patronbälte och axelklaffar. Denne strame man som både i sin kostym och hållning måste använt sig av åtskilliga mängder stärkelse för att upprätthålla sin image av en liberalt obefläckad befälhavare.

En annan lustig figur i Alliansens fyrklöver måste vara Göran Hägglund. Han klär sig helt fel. Hans val av kostym står inte i paritet till det budskap han predikar. Han är ju ändå Kristdemokrat och bör på så vis ikläda sig en pastorsskrud som ger mer tyngd åt vad han vill ha sagt. Förslagsvis borde han klä sig i en djuprosa kostym med en väl synlig svart prästkrage. En lång svart rock borde han även använda sig av, och det med en text på ryggen i rosa som förkunnar att även Jesus gillade HBT-personer. Då hade Hägglund åtminstone visat att han hängde med sin tid.

Det är med sorg och vemod man nu också kan konstatera att vi har ett nytt parti i riksdagen. Sverigedemokraterna kallas de visst. Och deras klädval är ganska märkligt. De ikläda sig kostym utan att det egentligen är passande för detta parti. Bilden av dessa Sverigedemokrater är ganska tvetydig då det de propagerar för bättre skulle passa sig om de visade sig i sina riktiga kläder. Det enda som stämmer in i deras nuvarande utseende är antingen den korta frisyren eller avsaknad av sådan eller den svarta snedluggen som vissa av dem lagt sig till med.

Var har de gjort av sina uniformer? Är de inlämnade till kemtvätt eller hos skräddaren för att bli omsydda.

Sverigedemokraterna skall ju naturligtvis iklä sig bruna skjortor, byxor och en svart slips i siden med deras partisymbol hakkorset på. Svarta högglans polerade stövlar och en käck liten hatt på huvudet fullbordar kostymeringen av Sverigedemokraterna. En liten ridpiska och patronbälte som attribut är ju heller aldrig fel.

Förstår inte varför Sverigedemokraterna inte vågar använda sina riktiga kläder. Nåväl som min gode vän Bankiren Sten A Ockrelius säger om detta parti: "De bete sig som får i ulvakläder och lär enbart få vara med och leka bland de demokratiska partierna i maximalt fyra år. Sen är de bortglömda."

Och han brukar ha så rätt så den gode Bankiren. En bättre analytiker får man söka efter på den finanspolitiska himlen.

Nu har dock eftervalsfrossan börjat lägga sig och denna blogg kan så sakta börja återgå till sitt ursprungliga syfte, som är att i sann ironisk och satirisk anda skärskåda dagens och gårdagens händelser samt berätta anekdoter från mitt långa eviga liv som vivör och livsnjutare. Ibland kryddat med recept på kulinariska höjdpunkter och förslag på drycker. Då naturligtvis som det anstår en gentleman. Och i sammanhanget skall vi inte glömma de Femme Fatale som ligger till grund för mitt rika liv.

Och nu är det dags att skynda min hushållerska Rakel till hjälps, för hon har sedan valresultatet kungjordes varit helt otröstlig. Inte nog med att hon är rödare politiskt än självaste Mao, hon är också rasande över att nazisterna kommit in i riksdagen. Och denna kombination har gjort att hon kastas mellan förtvivlan och nostalgiskt vemod. I ena stunden jämför hon Sverigedemokraternas partiledare Åkesson med Hitler och talar om hur hon banne mig inte tänker sitta overksam för att se denne pojkspoling förstöra Sverige. I andra stunden bannar hon de Rödgröna för att inte vara mer till vänster.

Det är nog bäst att jag håller ett öga på Rakel. Igår fan jag henne sitta vid köksbordet i full färd med att tillverka en mjölbomb gjord på bästa vetemjöl. Syftet med denna bomb var att den skulle detonera på Sverigedemokraternas riksdagskansli. Nu lyckades jag dock avstyra detta attentats försök med förklaringen att det inte är värt att slösa vetemjöl av bästa kvalitet på sådan menlösa figurer som Sverigedemokraterna består av. Rakel frågade genast om det inte vore bättre att använda krut istället.

Jag lär nog få slita sulorna på mina engelska finskor för att förhindra Rakel från att göra något oöverlagt. Ty när den damen har bestämt sig för att genomföra något så brukar hon ha en synnerligen god förmåga att göra just det hon förutsatt sig att göra. Och det trots att hon är över nittio vårar ung. Kvinnor kan heter ju det. Rakel har alltid kunnat. Nog hög tid att ta fram stora Sherryflaskan, det enda som för tillfället tycks lugna Rakel.

Privat vivör Egon Snusmumrik-Flädersnaps till eder tjänst.

Tweet