Konsten att vinna en kvinnas hjärta. Del 4. Juveler.

Förutom att man är en dansant, givmild, älskvärd, poetisk och allomvittnad gentleman och vivör som mig själv, vad mer är det som kan få en kvinna att falla i min famn och likt en nyss skjuten slagbjörn?

Jo, guld och glitter. Juveler helt enkelt mina herrar! Det är det som är den ultimata gåvan för att söka inträde till kvinnans allra heligaste.  

Och här gäller det naturligtvis att man väljer rätt juveler med omsorg och tanke. För gör du fel här, så kan konsekvenserna bli ödesdigra. Ge aldrig en kvinna en ring i gåva, hur diamantbesatt den än må vara eller icke, så tar hon genast det som intäkt för att ni nu genast vill viga er med henne. Och det går ju inte för sig, för ni är ju inte vivör och lebeman för inte. Att knyta några fasta band med en kvinna är inget att rekommendera då detta kan leda till ett livslångt harmagedon där edert fria vivörsliv likt ett använt toalettpapper försvinner ned i det mörka underjordiska kloaksystemet. 

 

Nej som sagt mina herrar här gäller det att använda sin intuition och erfarenhet när man väljer vilken typ av juveler man vill beströ sin motpart med. 

 

Och vid valet av dylika ting finnes det idag en uppsjö av smycken som ni kan dekorera er fagra mö med. Nåja, det gäller naturligtvis även om inte damen i fråga är någon mö. Det lär ni förhoppningsvis bli varse om ganska snart.

Låt oss börja en kroppslig exkursion från kvinnans topp till tå vad gäller val av smycken. Om vi beskådar de övre regionerna först och börjar med huvudet och dess hårsvall.

En liten parentes bara innan jag fortsätter. Se till att er kvinna har ett rikligt hårsvall som hon kan forma på en mängd olika sätt, ty det är ändock så att ibland vissa av dagens kvinnor finnes en högst oroande trend att hålla sitt hår extremt kortklippt. Och min personliga reflektion över detta är att det är högst opassande och fult. Kan ni tänka eder Jean Harlow eller Jayne Mansfield snaggade som skinnhuvuden? Nej, jag tänkte mig väl det. Stora delar av den kvinnliga karaktären sitter i håret likt en välkammad bäverpälsmössa.

Vad eller vilka smycken tycker en kvinna om att sätta i sitt hår? Jo små diadem, hårklämmor eller hårnålar är alltid en populär gåva. Och här bör ni tänka på mina herrar, som alltid när det gäller införskaffande av smycken, att om det är något en kvinna kan, så är det att skilja på vad som är billiga postordersmycken eller äkta vara.  Så här bör ni naturligtvis vara beredda att lägga ett par riksdaler på kvalitet istället för icke kvallitet. Därför kommer jag att i slutet av mina eminenta råd till er herrar att rekommendera ett antal juvelerare, som gör, att när er kvinna ser juvelerarens namn och logotyp på smycke etuiet kommer hon att öppna alla sina kärlekars portar för er. 

 

När ni bestämt er för vilken typ av hårsmycken ni vill traktera er dam med så är det några icke alls oviktiga detaljer ni bör ha i minnet.  Hårsmycket får inte vara för litet eller för stort. Det vill säga lagom stort för att synas så att hennes väninnor blir djupt imponerade eller avundsjuka. Är det för stort så är förmodligen hålet i er plånbok också för stor. Vilket kan få till följd att ni icke har råd att köpa fler smycken till eder kvinna. Tänk alltid på att många små men lagom dyra smycken spenderade på samma kvinna under en längre tidsperiod håller kärlekens glöd levande under en betydligt längre tid. Sen är det ju också så att av rent praktiska skäl, så kan man i förväg ha rekognoserat juvelerarna och på så vis kanske funnit en hel smyckeserie som perfekt matchar den kvinna ni traktar efter. Ni kan då ikläda denna kvinna från topp till tå med smycken i en så perfekt kombination att till och med Kejsarinnan Faraḥ Dibās smyckeskrin verkar köpt på en loppmarknad.

Och i vanlig ordning, som den gentleman ni är, så är alltid en liten dikt avgörande när ni presenterar gåvan. Låt mig bjuda på tre små aptitretare som ni kan använda eder av i samband med själva överlämnandet.

Den första har med diadem att göra:

”En liten bohem från Flen här dig giva ett poem, som få dig att bli len som ett ödem. Ty min kärlek till din skult är något som min katapult gärna vill besöka under tumult likt en bult."

Denna dikt förutsätter naturligtvis att ni är från Flen.

Den andra dikten passar ypperligt om ni ger bort ett par hårnålar. För kom ihåg att hårnålar alltid ges i par.

”En nål ej räcker i ditt hårsvall, här har du två som spräcker ditt vågsvall.”

Den tredje dikten är något sofistikerad och lätt ekivok om jag nu får säga så själv. Men jag kan försäkra att den går hem hos alla kvinnor med humor och sunt förnuft. Förhoppningsvis.

”Jag dig icke vill skrämma med min järnfemma, så här har du en klämma, som icke är ett dilemma, utan en annan femma som kan bli fritidshem åt min lemma.”

Om vi nu skall titta på kvinnans öron och vilka smycken vi däri kan hänga. Här gäller samma regel som ovan vad kommer till storleks val av smycken. För stora och tunga örhängen kan leda till att örsnibbarna kommer i axelhöjd vilket icke är särskilt attraktivt i den västerländska kulturen. Och här gäller icke några örhängen som är av så kallad clipps typ heller. Alla kvinnor av klass har alltid för preparerade hål i öronen där de kan infästa sitt örhänge. Typ av örhänge beror mycket på hur kvinnan i övrigt ser ut. Hänget måste både matcha hårfärg tillika ögonfärg. Så mina herrar försäkra er om hur er kvinna ser ut så att ni inte gör ett impulsinköp baserat på att ni icke varit fokuserad på eder kvinnas topp attribut utan enbart på de nedre attributen. Dit komma vi nog så småningom ändå. Och örhängen ges alltid i par. Ja det vill säga om eder kvinna inte är enöring, för då blir ju läget annorlunda.

Och här tarvas naturligtvis en passande dikt också när ni överlämna gåvan.

”Dina hörlurar är som murar, låt mig dekorera dem så du kan stoltsera och briljera med dina enorma lurar”

Nu är vi framme till kvinnans mest kostsamma kroppsdel vad kommer till juveler. Halsen. Denna mycket erotiskt känsliga del av kvinnokroppen är för eder egen plånbok som ett dräneringsdike. Här gäller det också att vara ytterst observant på valet av juveler. Tänk att icke inköpa ett på tok för tungt halsband. Det medför obevekligen att damen ifråga riskerar att få en något framåtlutad gång med påföljande risk för permanenta skavsår i nackregionerna. Så alltså inga tungt juvelbesatta hundhalsband är att rekommendera. Kan också säga att pärlhalsband numer är helt uteslutet vad komma till kvinnor i ung eller mogen ålder. Ett pärlhalsband ges enbart till kvinnor över 50 år. Då för att distrahera det manliga ögat från de botoxinjektioner, läppförstoringar, ögonlocksimplantat och andra övriga tunga kirurgiska ingrepp som kvinnor över 50 har utfört på sina chanseradefasader.

Runt en kvinnas välformade halsregioner är det enbart ett diamanthalsband som gäller. Det bör bestå av icke mindre än femtio välformade diamanter och de får absolut icke underskrida 2,0 ct per styck. Allt annat under 2,0 ct är att anses som ren snålhet från eder sida. Diamanterna bör vara infattade i minst 18 karat guld. Det gör inget om halsbandet eller delar av det beroende på utformning hänger ned en bra bit i dekolletaget. Detta ger ju er möjlighet såsom gentleman att titta djupt och länge i kvinnans urringning utan att skämmas.

  

Och i vanlig ordning så är ju en liten överlämningsdikt verkligen på sin plats.

”Med denna lilla gåva jag nu söker tillträde till er håla, ty jag vill ju icke på eder, min sköna snåla.”

Vi skall nu avrunda vår lilla juvelrunda med ännu en kvinnlig kroppsdel som för oss män är synnerligen attraktiv.  Vristen! Ja mina herrar, ni hörde rätt! Det finnes icke något mer bedårande än en liten chick tingest att träda runt kvinnans ankel. Och här kommer inget annat att passa än rent guld och en styck tämligen stor juvel som lite nonchalant kan dingla ikring hennes välformade ankel.  Viktigt när ni överlämna denna gåva är att ni själv begär att få träda på detta smycke runt kvinnans ankel så fort hon öppnat etuiet. På så vis får ni tillfälle att studera denna välformade kvinnliga kroppsdel närmare samtidigt som ni också får den ypperliga möjligheten att närmare studera kvinnans fabulösa underben och beroende på hur hon är klädd finnes även chansen att ni får en glimt av de än mer välformade låren.

Samtidigt som ni apterar detta ankelsmycke på kvinnan så kommer följande intrikata dikt att göra hennes upplevelse än mer extatisk.

”Din ankel är som en välformad ranunkel, som enbart vänta på att min ränta skall öka, så att vi nu kan göka.”

Ja nu var denna lilla exkursion i hur man juvelbeströr en fager kvinna av det motsatta könet över. Och kom ihåg mina herrar att ska ni få en direkt lycka med era intentioner vad kommer till kvinnan ifråga så bör ni satsa på att ge henne alla ovan nämnda juveler samtidigt. Detta kommer att göra eder lycka i ett nafs och det utan hafs. Det vill säga om ni nu har råd att spendera edra tillgångar på ett och samma tillfälle. Om inte, så kan det bli en lång och utdragen process innan ni få tillträden till det allra heligaste rummet. Men om ni nu har en begränsad börs så kanske ni får ge er till tåls. För den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

Som bonus mina medbroderliga vivörer så får ni här också ett antal länkar till några av världens bästa juvelerare.

Harry Winston 

Damiani 

Tiffany 

Cartier 

Bulgari 

George Jensen 

de Grisogono 

Eder store vivör och lebeman Egon Snusmumrik-Flädersnaps

Tweet

En liten vindil och det utbryter panik!

Man kan icke annat än förundras över dessa amerikanares panikartade inställning till moder naturs krafter. Här beslutar New Yorks eminente borgmästare den ärevördige herr Michael Rupert Bloomberg om att staden skall evakueras. Och det enbart för att en lien kuling vid namn Sandy tycks närma sig. Patetiskt att tvinga folk och fä från sina hem bara för att ett antal amerikanska marijuana påverkade meteorologer på sin väderradar sett ett litet moln närma sig kusten.

Nej annat var det när jag år 1951 i den mycket vackra Schweiziska bergsbyn Zermatt blev överraskad av en rejäl vinterorkan vid namn mega Helga och en synnerligen charmant och kokett liten ungmö vid namn Gisela von Knödeleinbein. 

Monte Rosa

Såsom den starke, atletiske och synnerligen idrottsliga man jag är så hade jag beslutat mig för att bestiga bergstoppen Monte Rosa som ligger cirka 10 kilometer sydost om Zermatt.  Bergstoppen ligger bara lite drygt 4600 meter över havsnivå så jag såg det naturligtvis som en enkel liten dagsutflykt. 

Uppstigningen till bergstoppen gick alldeles utomordentligt bra, som alla mina uppstigningar brukar göra. Även de om morgonen. Utsikten var naturligtvis magnifik, som det alltid är från alpvärldens toppar. Problemen började dock så snart jag påbörjat själva nedstigningen. En allt mer tilltagande vind följd av svarta snöfyllda moln drog in från sydost. Så högt upp på berget funnes det icke någonstans att ta skydd, så nu vore då goda råd dyra om min fagra lekamen skulle överleva. Som alltid äro dock en man av min kaliber väl förberedd för oväntade och ovälkomna händelser. 

Hängandes i en arm i klätterlinan utan att på annat sätt vara säkrad lyckades jag få på mig mina skidor i äkta Hickory som jag inhandlat år 1934 i Aspen, Colorado. Märk väl att mina skidor vore inhandlade i Aspen innan det bleve en populär skidort borta i Nordamerika. Vid test av skidorna over there, så uppmärksammades min fantastiska skidåkningsskicklighet av den mycket kände industrimagnaten och filantropen, Walter Paepcke, som på stående fot, på en skida, beslöt sig för att göra Aspen till en skidmetropol som skulle slå alla med häpnad. Man kan med andra ord säga att jag, den ödmjuke och karismatiske Egon Snusmumrik-Flädersnaps är upphovet till denna skidmetropol tack vare min mycket omvittnade skicklighet på skidor. 

Det var nu denna skicklighet skulle sättas på sitt allra yppersta prov. Hängandes cirka 142,51 meter över marken vore jag nu tvungen att fatta ett avgörande beslut då vinden rappt ökade i kraft och de första snöflingorna yrde runt mitt huvud.  Jag drog min mörkblå kashmir halsduk, inköpt hos Gieves & Hawks i London, tätare runt halsen och insåg att endast ett alternativ vore möjligt. 

Att släppa greppet om linan och hoppas på att ödet skulle föra ned mig till säker mark. Och ödet vore som vanligt för min del på den goda sidan. Så snart jag släppt greppet från linan intog jag med hela min lekamen en hopkurad ställning och inväntade själva nedslaget. Dock så hade vinden nu nått orkan styrka och jag märkte att jag likt en välvuxen kungsörn kunde använda de starka vindarna till min fördel. Nackdelen vore dock att jag på grund av all snö som yrde icke kunde se mer en maximalt tvenne meter framför mig.  Jag vore nu helt och hållet desorienterad så jag vore högst osäker på var jag skulle landa. Kunde ju lika gärna blåsa in över Italien.

Helt utan förvarning dök en enorm gran upp framför mig, men med en gnutta tur och makalös skicklighet från min sida så lyckades jag missa denna gran och gjorde en perfekt landning likt ett backhopparproffs mellan tvenne andra gigantiska granar.  Dock så hade jag nu landad i en enorm brant och likt en världsmästare i störtlopp så for jag nu ned i en hissnande hastighet. Då jag på mina hickoryskidor använde så kallad telemark bindning lyckades jag med vida svängar bromsa ned hastigheten till enbart cirka 140,26 kilometer i timmen och det enbart med mycket begränsad sikt. Likt ett slagskepp så lyckades jag parera de fåtal granar som orkanen icke lyckats nedbringa. Dock så fick jag likt en modern puckelpist åkare göra enorma hopp över de granar som nu låg nedblåsta framför mig. Men nu så ökade lutningen så pass att jag vore mycket nära att för första gången missta kontrollen, men som genom ödets nyck eller mest troligt Amors nyck så brakade jag rakt igenom dörren till en liten alpstuga och hamnade bokstavligen i famnen på en underskön lite Schweiziska som sökt skydd från orkanen.

-Mon Dieu!? Var hennes första kommentar då vi av bara farten stod där och omfamnade varandra. Visserligen vet jag att jag äro en synnerligen reslig och till utseendet remarkabelt vacker man, men att bli kallad min gud vid första kontakten med det motsatta könet har aldrig hänt mig innan. Dock så tog hon mig snabbt ur denna villfarelse då hon i ett skarpare tonläge använde sig av samma fras med tillägget, ni kunde åtminstone stänga dörren efter er när ni kommer in så här oannonserat! 

Som den erbarmerligt notoriske gentlemannen och vivör av guds nåde jag är så bad jag naturligtvis om ursäkt för mitt hastiga inträde i alpstugan och förklarade att jag bokstavligen blåst ned från drygt 4400 meters höjd, och helt utan egen skuld hamnat i famnen på henne. Detta tycktes hon förstå och med min erfarenhet av kvinnor så kunde jag detektera att hon visade ett visst intresse för min eskapad.

Nu gällde naturligtvis att spinna vidare på detta från hennes sida visade intresse. Så medans jag med ena handen tog av mig skidorna samtidigt som jag med andra handen stängde dörren frågade jag den unga damen om jag icke fick bjuda henne på en liten trerätters middag så här i den hastigt uppkomna isolationen i alpstugan.

Hon tittade förvånat på mig med sina underbart djupblå ögon och undrade hur detta skulle vara möjligt när vi satt isolerade i en alpstuga med en orkan rasandes utanför dörren.

Med den enorma erfarenhet jag har, så är jag naturligtvis förberedd för de mest oväntade eventen som kan uppkomma. För i min ryggsäck så medför jag alltid en riklig packning av diverse nödvändiga tingestar. Men framför allt är det mat av riktigt god kvallitet jag medbringar. Så när jag ur min ryggsäck tog fram en stekpanna och en gryta gjorde hon stora ögon. Än mer stora ögon gjorde hon då jag tog upp en butelj Jägermeister medans jag citerade en dikt av Otto von Riesenthal:

Das ist des Jägers Ehrenschild,  

Daß er beschützt und hegt sein Wild,

Weidmännisch jagt, wie sich’s gehört,

Den Schöpfer im Geschöpfe ehrt.

(Det är jägarens adelsmärke, Att han skyddar och vårdar sitt vilt, Jagar som det anstår en jägare, Som ärar Skaparens varelser.)

-Oh! Ni är en riktig diktare min bäste herre. Äro det mig ni anser vara ett vilt, sade hon med ett leende som kunnat klyva en fur i trenne delar.

-Nej icke jag min unga dam, svarade jag. – Det står så på etiketten till buteljen.

Hon såg på mig med ett nyvunnet intresse och jag tog genast fram ett par glas i äkta kristall ur min ryggsäck samtidigt som jag tände upp en liten brasa i stugans järnspis. För här krävdes det både utvärtes och invärtes värme ty det var ganska kallt i stugan.

Efter att ha avklarat formaliteterna såsom vilka vi var samtidigt som vi rappt halverade buteljens innehåll så märkte vi att orkanen utanför stugan ökade i samma takt som både värmen i stugan och värmen inombords våra kroppar steg.

Nu var det dags för mig att executera mina kulinariska matlagningskunskaper såsom det anstår en mästare på området. Efter som vi nu befunne oss i Schweiz, så fick det naturligtvis bli rätter från regionen då jag ville visa att jag kunde tillaga dessa rätter minst lika bra som vilken schweizisk mästerkock som helst. Om inte ännu bättre!

Till förrätt fick det naturligtvis bli en klassisk schweizisk ostsoppa för vad vore en diné med en äkta schweiziska utan ost? Totalt bortkastad naturligtvis.

Huvudrätten är en annan klassiker från detta alpland. Berner platte. En köttrik och smakrik rätt som kan få en kvinna att känna köttets lusta. Vilket naturligtvis var min förhoppning vid val av denna rätt.

Såsom efterrätt valde jag Brännti Creme. En efterrätts klassiker från Kantonen Schwyz.  Ja detta var tyvärr det enda jag lyckades att uppringa i matväg ur min ryggsäck. Ja då förutom ett antal passande buteljer vin och en flaska Cognac. Man kan ju inte släpa med sig allt när man bestiger ett berg.

Recepten till dessa rätter, av mig förbättrade till mästerkocksstandard, finner ni i slutet av denna artikel.

Nåväl kära läsare åter till denna historia och den ytterligt likt Matterhorn vackra kvinnan.

Jag lagade med blixtens hastighet till de tre rätterna på stugans järnspis samtidigt som jag visade mina verbalt ytterst skickliga talanger i den ädla konsten som kallas konversation.  Ju mer vi konsumerade ur Jägermeisterbuteljen desto mer uppsluppen och hjärtlig blev stämningen i stugan. Då vi förutom att helt ha tömt Jägermeisterbuteljen, två utmärkta buteljer rödvin och en halv flaska Napoleon Cognac insåg vi bägge efter middagen att det mörknat ute och att orkanen på intet sätt lugnat ned sig utan istället ökat till dubbla orkanstyrkan.  Vi var strandsatta i denna lilla men ytterst charmanta stuga. Och vad skulle man hitta på emedan man väntade ut orkanen? Älgskog! Vad skall man annars hitta på som ensam man o kvinna sammanförda av ödets nyck?

I trenne underbara dagar vore vi inblåsta i denna alpstuga.  Och i trenne dagar lät vi oss försjunka i den ädla konsten att älska som om var natt vore den sista. När vi för tredje kvällen i rad återigen skulle krypa ned under ejderdunstäcket i stugans sovalkov så avbröts vi av ljudet från en man som joddlade en obegriplig harang ned genom skorstenspipan till stugan. Det var först då vi upptäckte att orkanen blåst iväg och att ett stilla lugn rådde utanför stugan. Man hade skickat ut en sökpatrull för att finna personer som hade försvunnit under orkanens rasande framfart.  Det visade sig att det inte var mycket till sökpatrull. En pensionerad halvfull alpjägare och hans än mer fulla Sankt Bernhardslund stod på ostadiga ben utanför stugan när vi efter en timmes grävande genom snödrivorna lyckades att ta oss ut. Det förklarade varför joddlandet låtit så obegripligt. Den Cognacs kagge som hängde under hunden hals vore helt dränerad. Alpjägaren ifråga undrade om han kunde hjälpa oss ned till byn, men detta avböjde vi bestämt när vi såg ljusen från byn Zermatt mindre än 500 meter nedanför oss.

Grand Hotel Zermatterhof

Jag satte snabbt på mig skidorna, slängde på mig ryggsäcken och slängde sen den schweiziska hetären Gisela von Knödeleibein med van hand över ena axeln och tog sikte på mitt hotell i byn. Lätt nonchalant och världsvant som sig anstår en vivör och lebeman av rang som jag är så skidade jag rakt in i hotellobbyn på anrika Grand Hotel Zermatterhof och fram till portierdisken där jag på denna satte av Gisela som muntert bad att få nyckeln till min svit där vi i en dryg vecka tillbringade vår tid tillsammans.

Som ni förstår mina damer och herrar så gäller det att taga tillvara på möjligheterna när de dyka upp. Icke var dag man på ett så strålande sätt som mig själv utnyttjar en orkan för att på egen hand skapa en veritabel orkan i älskogens underbara lekar. Därför förefaller det ganska patetiskt som amerikanarna nu gör att näst intill evakuera en hel stad när de i stället bokstavligen bör be befolkningen att utnyttja tillfället och ”rida” ut orkanen. 

Vill ni veta mer om denna vindil, läs då ur excellenta SvD eller lika ypperliga DN. SvD2.
GP.

Här haver ni recepten till min excellent kreerade trerätters middag vid tillfällen då ni behöver dem för att rädda en dam i nöd i den schweiziska alpvärlden! 

Förrätt! 

Schweizisk ostsoppa. 

En snabblagad och god soppa som nästan kan tillagas av en novis i köket. Laga den som god förrätt eller bjud till soppmiddag. I Schweiz serveras den ofta med en extra äggula men för att göra den lite speciell och variationsrik förslås att ställa fram skålar med, t.ex. ärtor, gurka i tärningar, musslor och/eller skalade räkor som var och en kan lägga i sin egen soppa. Egen fantasi gör rätten. 

För 4 personer – bassoppan 

 2 msk smör

3 msk vetemjöl

2 tsk paprikapulver

1½ liter buljong (tärning)

2 äggulor

1 dl vispgrädde

2 dl riven, lagrad ost, t.ex. grevé eller emmentaler 

Gör så här: 

Fräs smör och mjöl. Tillsätt paprikapulver och rör om. Späd med buljong och låt soppan koka 5-10 minuter. 

Värm en soppskål och vispa samman äggulorna och grädden. Rör ner osten.  

Häll soppan sjudande het över ostblandningen, inledningsvis under intensiv vispning och därefter försiktigt så att inte soppan blir trådig. 

 Huvudrätt!

Berner platte.

En läcker och köttfylld anrättning som utan tvekan kan få den mest förhärdade vegan på fall.

Dela löken och stek snittsidorna i en het stekpanna. Koka högreven hel i vattnet med de brynta lökhalvorna, resten av grönsakerna och bouquet garni. Löken ger buljongen den rätta färgen. Salta och låt koka upp. Skumma av den och lägg till sist i pepparkornen. Låt koka i ungefär 2 timmar (längre eller kortare beroende på köttets kvalitet). Tillsätt eventuellt mer vatten om det behövs under koktiden. Det ska bli drygt 1 liter buljong kvar. Ställ undan när det är klart. Köttet ska serveras tillsammans med surkålen senare. Buljongen och rotsakerna (skurna i tärningar) kan serveras som förrättssoppa. 

Medan högreven blir färdig, koka även kassler och det rimmade fläsket, i en annan kastrull, i vatten med gul lök, lagerblad och kryddnejlikor. Inget salt behövs eftersom kasslern redan är salt. Tag upp köttet efter cirka tio minuter. Spara buljongen. 

Förbered surkålen. Fräs löken och vitlöken i ister i en kastrull utan att de tar färg. Tillsätt surkålen och häll i köttbuljongen från koket med kassler. Tillsätt vin eller cider. Lägg även i bacon och fläsklägg och låt det hela småkoka under lock i cirka 1 1/2-2 timmar eller tills fläsket är mjukt och köttet lossnar lätt från lägget. Värm även korven i surkålsgrytan mot slutet av koken (om korven är rå läggs den i tidigare eller så sjuder man den med kasslern och det rimmade fläsket). 

Ta upp allt från surkålsgrytan och red av kålen med den finrivna potatisen. Låt det hela koka ytterligare tio minuter eller så. Lägg upp surkålen på ett stort fat, skär upp köttet och korvarna och lägg allt ovanpå kålen. Servera med nykokt potatis och en god senap. 

Portioner: 6-8

TILL HÖGREVSKOKET:
1 bit rotselleri
1 bit purjolök
1 morot
1 medelstor gul lök
bouquet garni: persiljestjälkar, lagerblad, 1 timjankvist (allt ihopbundet)
cirka 2 liter vatten
salt
några vitpepparkorn 

TILL KASSLERKOKET:
200 g kassler
200 g rimmat fläsk
1 medelstor gul lök
1 lagerblad
2 kryddnejlikor
200 g bacon
1 rimmat fläsklägg
300 g högrev av oxkött
200 g berner zungenwurst (eller någon annan grovmalen korv av typ saucisson)
2 emmentalerlikorvar eller wienerkorvar 

SURKÅL:
1 kg surkål
2 msk isterflott
1 medelstor gul lök, skuren i tunna skivor
1 vitlöksklyfta, finhackad
10 enbär
1/2 liter buljong (från koket med kassler och fläsk)
cirka 1 dl starkcider eller vitt vin
1/2 medelstor finriven rå potatis
eventuellt salt


Efterrätt!
Brännti Creme.
 

Nej detta är icke en bränd kräm om ni så tror utan istället en form av kola kräm. En mycket söt sådan som borde tilltala en lika söt kvinna.

Ingredienser:

180g socker
3dl grädde
saft från 1 citron

2 äggulor
50g socker
1dl grädde

Karamelisera sockret på svag värme. Tillsätt grädden och citronsaften. Sockret stelnar då, men det är bara att värma upp grädden så blir sockret mjukt igen.

Vispa ihop äggulorna och sockret. Tillsätt grädden. Blanda den heta sockerblandningen ner i äggblandningen. Rör kraftigt!
Häll alltihopa tillbaka i grytan och värm upp tills det börjar sjuda. Häll allting i en skål och låt det svalna.

Smakar allra godast kylskåpskallt och med en klick vispad grädde smaksatt med lite äkta vaniljstång naturligtvis.  Servera gärna i stora cocktailglas på hög fot. Ser lite mer professionellt ut på detta viset.

Vilka drycker passa då till dessa rätter undra ni säkert? Vin naturligtvis!

Till ostsoppan rekommenderas ett torrt friskt och fruktigt vitvin från Nya Zeeland. Det utomordentliga Rock Ferry, Sauvignon Blanc av den eminenta årgången 2011. Smaken är mycket frisk, aromatisk, med fruktig smak med inslag av nässlor, passionsfrukt, päron, gräs och lime.  med synnerligen ungdomlig karaktär, betänk att det är från 2011.  Kostar enbart 119 riksdaler per butelj på monopolbolaget och har nummer 92011. 

Till den betydligt tyngre huvudrätten, Berner platte, skall det naturligtvis vara ett rödvin, där rekommenderar jag ett kryddigt och mustigt vin från Italien det eminenta Amarone vars smakrika fatkaraktär med inslag av körsbär, torkad frukt, mörk choklad, nötter och vanilj sitter som en välhängd gås i gommen tillsammans med denna rätt. Finnes på monopolbolaget för det facila priset av endast 219 riksdaler per hel buteljen. Numret i sortimentet är 12343. 

Nu kommer den stora frågan vad serveras till efterrätten Brännti Creme? Jo förslagsvis ett portvin. Då måste jag utan tvekan rekommendera Fonseca Bin 27. Min hushållerska Rakel Karlsson (72)den satans skatan brukar förtära de buteljer jag har i min vinkällare i rasande fart, så utan tvekan måste det vara ett gott portvin. Ett smakrikt portvin som är något eldig med en ton av mörk choklad och mörka bär vilket ger det en lång eftersmak precis som min hushållerska gör då hon passerar. Dock icke av det smakrika slaget. Nåväl detta portvin inhandlas på monopolbolaget för 139 riskdaler och har nummer 8258. Nu måste jag se över låset till vinkällaren, igen! Det går ju icke för sig att ha tjänstehjonen att uppföra sig hur som helst.

 

Eder vördnadsfulle och världsvane vivör Egon Snusmumrik-Flädersnaps. 

Tweet